tisdag 4 september 2012

Ner till avd 67

 Nu var det ett bra tag sen jag skrev sist, mycket pga att det är sommar, men framför allt är det otroligt jobbigt att uppleva allt igen. När man skriver upplever man det man gått igenom så koncentrerat, och det måste man för att verkligen försöka minnas exakt vad man varit med om.
  Vi kom ju som sagt var ner på avd 67, rum 5.
  Det var täta kontroller, och Saga var väldigt medtagen efter op, som vi naturligtvis visste att hon skulle vara.
  Vi tyckte ändå att Saga såg så pigg ut, det var en helt annan blick än vad hon hade innan. Men det märktes en oro bland personalen.
  Med hjälp av dom täta kontrollerna märkte man att något pågick i Sagas kropp. Man tog crp-prov(stick i fingret) väldigt ofta, genom dom kunde personalen se hur sänkan steg sakta men säkert.
  Det är ju helt naturligt att kroppen vill stöta bort främmande "föremål" som kommer in, så nu började en inre kamp för Sagas nya inplantat skulle få accepteras av hennes lilla kropp.
  I och med att Saga var kopplad till sitt dropp var hon ju varken hungrig eller törstig.  Det tar ju ett bra tag för kroppen att komma igång efter ett större ingrepp, och mag och tarm är nog den kroppsdel som kommer igång sist. Hon kissade som hon skulle, men hon ville knappt dricka. Med en stigande temp i kroppen är man tillslut ganska desperat över att få i henne någonting.
 Personalen tyckte till och med att det var bra när vi i alla fall fått i henne lite coca cola.

  -I det här läget bryr vi oss inte ett dugg om vad hon äter eller dricker, bara man får i henne något.
  Sjukgymnasten kom förbi och gav oss lite information om vad som skulle hända framöver. Nu var det viktigt att få upp Saga från ryggläge, då det frestar på hennes lungor.
  Det första Saga fick träna på var att försöka fånga och bolla med en ballong. Att börja röra armarna över huvudet. Man kunde riktigt se hur stelt det var, och hur obehagligt det måste kännas, men hon var fortfarande bra smärtstillad.
 Hennes blick var så otroligt pigg och klar, men än ville hon inte yttra något ljud trots att hon inte var så hes som hon brukade vara när hon varit intuberad. Men antagligen måste det kännas ganska obehagligt att ens försöka använda rösten.