Forts på avd 67

 Nu känns det som ryggsäcken blivit allt för tung igen, man måste lasta ur för att få plats med mer skräp.
  Det har hänt otroligt mycket sista månaderna, men för att det ska bli rätt måste jag fortsätta där jag slutade sist.
 Nu är mitt minne inte det bästa, men jag ska försöka komma ihåg så gott det går..
  Saga var på avd, men nu började personalen göra väldigt täta kontroller. Sagas sänka steg sakta men säkert och man märkte på personalen att dom inte gillade läget. Jag minns inte exakt hur hög sänkan var men det var tre siffrigt. Så nu kopplades ett dropp med stark antibiotika in, så sakta men säkert sjönk sänkan igen.
 Saga fick tillbaka sin aptit igen i samma takt som hon blev piggare.
  Vega o hennes föräldrar fick ett rum mitt emot vårat så vi fortsatte att följa varandras liv och öde, o man stötte ofta ihop med varann i korridoren eller i matrummet.
  Mitt upp i allt fick vi ett rum på Ronald Mcdonalds huset, på väg dit med våra saker från patienthotellet funderade vi på vilket rum vi skulle få, och det blev återigen lejonet där vi bott mest av allt.
 Patienthotellet var bra, men Ronald känns ändå som ens andra hem.
  En sak som slog oss medan vi bodde där var att det under den här tiden bodde ca 80% muslimer i huset, och det är ingen överdrift, och inget som vi bryr oss om det minsta. Men något pyrde under ytan, och det hade nog med det stora uppslaget om nästa helgs stora event:
       GRISFEST!! Nu grillar vi hel gris på grillen.
  På bilden kunde man se hur det skulle gå till så det fanns inga tvivel vad det skulle handla om.
  Det gavs inga alternativ över huvudtaget.
   Inte ens jag äter helstekt gris eller något kött överhuvudtaget, men budskapet var så klart att tom vi skruvade på oss, den festen skulle inte bli välbesökt.
   Jag har sagt det förrut o säger det igen, i det här huset spelar din bakgrund ingen roll, rik som fattig alla sitter i samma båt med ett gemensamt: svårt sjuka barn. Man behöver inte förklara, alla som varit där vet hur det känns. Det är nog det som gör huset så speciellt!

Saga hade nu två infarter kvar, en i handen och en på foten, dom hade nu suttit ett par dagar.
Saga var ju tvungen att få sin dos med medicin, och tack vare att hon är så svårstucken ville man inte sätta någon ny infart. Sakta men säkert märkte man att infarterna slutade fungera.
 Det var fruktansvärt att behöva se henne genomlida dom tre sista behandlingarna, då medicinen antagligen gick rakt ut i huden, och färgade den ilsket röd. Saga flaxade med den del av kroppen där medicinen skulle in o tårarna sprutade.
-Ont mamma, ont ont, det gör så ont, ta bort det mamma, aj aj aj, dom måste sluta mamma. NU!!
 Och vad gör man?? Jo man vaggar och försöker att göra det bästa för henne medans kniven i hjärtat skär djupare o djupare sår. 
  Barn är hjältar när det gäller smärta, jag vet med egen erfarenhet.
  Men det är inte rättvist. Men det är kanske tack vare detta som dessa barn blir så härdade som dom faktiskt är.