Berg och dalbana

 Det är hemskt att befinna sej i detta väntrum.
 Man kastas runt i alla möjliga känslor, drömmer konstiga saker.
 Hela familjen lever i detta känslokaos.
Ibland när jag inte riktigt vet vad jag ska ta mej till sätter jag mej ner och bara stirrar tomt framför mej, det händer inte så ofta, jag försöker vara i rörelse i stället. Ofta är jag inte ens medveten om det själv.
  Den som märker det är Saga.
 Jag "vaknade" upp ur mina dystra tankar av att hennes små händer klappade mej på kinden.
-Såja mamma såja..
 Åh vad det gör ont i hjärtat, det är ju jag som ska vara stark för Sagas skull, nu är det hon som får vara stark för oss alla.
  Tilda åker också med mej i berg och dalbanevagnen,  vi kämpar för att hålla våra känslor under kontroll. Ena stunden skriker vi åt varann, andra kramas vi.

 Men på något konstigt sätt kommer man varann lite närmare under svåra tider, det blir som ett osynligt lim som fäster oss samman.
Nu kan vi bara vänta på att i alla fall få ett datum att leva efter, för just nu står livet på standby och bara väntar.

Vad gör vi nu då?

 Per och Tilda gick tillbaka till Ronald när vi ätit färdigt, och Saga och jag fick en lugn natt, ialla fall Saga som sov som en stock stackarn. Jag var så övertrött + att jag har svårt att sova på nya platser så det blev några timmar sömn.
  På morgonen kom Per och löste av mej så jag kunde gå tillbaka till Ronald och packa och städa. Saga skulle genomgå ett sista ultraljud då det var lite uppgifter som saknades.
 Så under tiden som jag och Tilda var på Ronald gjorde Saga och Per ultraljudet.
 Saga tyckte så mycket om läkaren som nu utfört alla undersökningar, men hon var mer än trött på att ligga helt stilla, så hon busade för fullt med honom. Tyvärr minns jag inte hans namn just nu, men han har ett afrikansk namn "Jajey" något sådant.
  Han busade med henne och lät henne ta den tid hon behövde. När undersökningen var klar gav Saga honom en spontan kram, det var nog den första läkaren som hon kramat!
 Tyvärr blev inte resultatet av alla undersökningar så bra som alla hoppats.
 Trycket i kammrarna ska vara 30, på Saga ligger det på 90, så Sagas hjärta som måste pumpa hårdare än ett normalt hade nu blivit förstorat.
  Nu skulle vi få leva i ovisshet i två veckor, då hela teamet skulle ha en konferense om Saga, och bestämma Sagas öde.
 Dom hade ju lite olika varianter på operationer att välja mellan. I värsta fall, eller rättare sagt troligtvis måste dom öppna bröstkorgen och byta hela delen med klaffen och lungpulsådern. Men vi försöker att inte ta ut något i förskott, men just nu känns det som att gå balansgång på en väldigt tunn lina, det gäller att inte titta ner för då faller man direkt ner i ångestträsket igen.
  Samtidigt fick man ju svar på vissa frågor man haft. Dom senaste mån-veckorna har ju Saga blivit tröttare och tröttare, hon som kunde springa hur långt som helst vill nu efter några meter mer än gärna bli buren.

 Jag känner att jag faktiskt kan ge mej själv en klapp på axeln för att jag lyssnade på min magkänsla och höll Saga hemma från dagis hela vintern, för att slippa att hon skulle vara sjuk hela tiden. Trots 4 mån då vi levde på  enbart Pers lön, och vår ekonomi gick helt åt skogen..

 Men i början av nov-11 fick Saga lunginflammation av en vanlig förkylning, och maginfluensan skulle just börja gå så då kände jag att nu räcker det! 

  Dagispersonalen tyckte nog att det var ett konstigt beslut då Saga var den friskaste av alla, men vi fortsatte att åka ner till dagis så Saga kunde vara med ute. Tack vare detta fick Saga det bästa av två världar, och Saga slapp vara sjuk hela tiden.

 Så att nu höra läkaren säga det man kännt hela tiden känns som en bra uppbackning!

 Saga måste få träffa barn, men får inte bli sjuk. Jag vill inte ens tänka på hur Sagas hjärta mått om jag bara kört på med dagis som vanligt.

  Allt var nu packat och städat, det var dags att vända hemåt igen.

 Innan vi åkte matade vi koi-fiskarna och änderna en sista gång. Så fort man närmar sej dammen som ligger precis vid Ronald kommer dom, det är säkert ett 100-tal fiskar. Vattnet kokar av fisk när man matar dom, oranga, vita och svarta (som inte syns på bilderna) i olika storlekar, så skulle man vilja ha det hemma, men nu blir det ju lite speciellt här nere.

 Ja det är verkligen vackert här i Lund, där våren redan komit en bit på väg.
  I bilen tillbaka kom jag att tänka på alla flashbacks från min egen barndom som kommit under dom här dagarna här nere. Min mamma som fått sitta och trösta mej hos tandläkaren, när jag som 6-åring fått mina framtänder utslagna och tandbenet krossat, tack vare en 7-årig kille kastat en stor sten.
  Tänk om jag då vetat hur jag under resten av min uppväxt skulle lida av detta, med ett antal operationer med tillhörande inflammationer med varbildning i hela käken.
  Nu kan jag förstå att det nog gjorde lika ont i mina föräldrar som bara kunde sitta brevid och försöka trösta ett barn som har ont. Jag som alltid tänkt att mina barn aldrig skulle behöva uppleva detta, tyvärr är jag nu i mina föräldrars ställe och kan bara försöka göra livet så bra som möjligt trots allt.
  Nu återstår en väntan på besked om vad dom kommer fram till angående Sagas op.
 Ångesttåget rullar igen, så nu får jag dra igång nya projekt att försöka fokusera på. Och det finns det gott om. Staketet ska ju målas också.

Hjärtkaterisering

Dagen gick skapligt fort ändå. Saga som skulle fasta från kl 7 fick sovmorgon, då hon ändå är svår att få i mat på morgonen. Så hon fick sova tills hon vaknade vid 9.30.

Så vi tog det lite lugnt på morgonen. Men så var det dags att tvätta Saga med hibiskrubb, ett medel som man alltid tvättar med innan op, då det är bakteriedödande, inte så kul att bli tvättad med men ett nödvändigt ont.

När den duschen var klar var det dags att sätta emla-kräm på Sagas händer. Emla-krämen fäster man med ett genomskinligt plåster, och sen virar man gasbinda utanpå för att krämen ska ha en chans att fästa ordentligt, då den måste sitta i minst 1 timme.

När detta var klart ringde dom från avd för att säga att narkosen var redo att ha deras samtal med oss.

Det var en favorit från förr, en lugn och trygg norrläning vid namn Lars Lindberg, som på ett enkelt sätt gick igenom alla detaljer av det som nu skulle hända med Saga.

Personalen kom och hämtade oss från samtalsrummet och till "vårt" rum på avd, där fick Saga ett lugnande medel direkt i baken. Det började verka väldigt snabbt, och hon låg och fnittrade och tjatrade som aldrig förr.

Jag la mej brevid henne i sängen och vi for iväg till en annan del av sjukhuset. Saga försökte fästa blicken men det gick inget vidare, så var vi framme i slussen innan op-rummet.

Saga försökte lägga armarna om mej och pussa mej på kinden, men hon hade inte längre någon styrsel i kroppen. Med ett lätt sluddrande tittade hon på mej.-Åh mamma jag älskar dej...

Per som hämtat Tilda nerifrån lekterapin mötte upp oss vid slussen. Då fnittrade Saga för fullt och var jätteglad över att se alla samlade.

Så var det dags att bära henne den korta biten från slussen till op-bordet, det kändes en aning olustigt att lägga ner Saga på dom gröna sterila lakanen.

Lars Lindberg tog Sagas lilla hand och lyckades sätta infarten på första försöket. Först spolade han igenom den för att se att den funkade ordentligt, sen var det dags för det riktiga sövmedlet, just nu minns jag ju inte namnet på den, men Lars informerade oss om att det var det medel som Michael Jackson dog av. Just då kändes det lite kymigt, i det samma som Saga fick detta medel så snetände hon. 

Hon försökte resa sej och ta sej ner från bordet, men i samma sekund var hon redan borta.

Vi fick lämna rummet tillsammans med Sagas mjukdjur, en hund som standin för Saga. Mycket jobbigt..

Nu var det bara att vänta på att post-op skulle ringa när hon väl hamnade där. Det skulle ta ett par timmar.

På lekterapin är dom vana att ta hand om anhöriga som väntar på att tiden ska gå. Så dom fick oss att spela spel tillsammans, detta gjorde att tiden gick ganska fort.

Så när klockan närmade sej 16 ringde dom äntligen från post-op och sa att hon var där nu.

Så med lätta fötter tog man sej upp till vån 4. Hon var inte vaken men man märkte att hon hörde att man var där.

Per och Tilda kom upp när lekterapin stängde, så Tilda och jag gick tillbaka till Ronald för att packa inför natten på avd.

När vi kom tillbaka till post-op hade Saga vaknat till och satt och åt på en piggelin-glass, det var härligt att se hur pigg hon var trots allt.

Men sen blev hon lite väl pigg, då hon var tvungen att ligga still i fyra timmar efter att man gått in i ljumsken, annars kan det börja blöda ordentligt ur ingångshålet.

Tillslut fick dom från avd komma och hämta ner Saga till avd.

Nu var Saga hungrig och det var härligt att se henne äntligen få äta pizzan som vi lovat att hon skulle få när allt var klart.