På morgonen kom Per och löste av mej så jag kunde gå tillbaka till Ronald och packa och städa. Saga skulle genomgå ett sista ultraljud då det var lite uppgifter som saknades.
Så under tiden som jag och Tilda var på Ronald gjorde Saga och Per ultraljudet.
Saga tyckte så mycket om läkaren som nu utfört alla undersökningar, men hon var mer än trött på att ligga helt stilla, så hon busade för fullt med honom. Tyvärr minns jag inte hans namn just nu, men han har ett afrikansk namn "Jajey" något sådant.
Han busade med henne och lät henne ta den tid hon behövde. När undersökningen var klar gav Saga honom en spontan kram, det var nog den första läkaren som hon kramat!
Tyvärr blev inte resultatet av alla undersökningar så bra som alla hoppats.
Trycket i kammrarna ska vara 30, på Saga ligger det på 90, så Sagas hjärta som måste pumpa hårdare än ett normalt hade nu blivit förstorat.
Nu skulle vi få leva i ovisshet i två veckor, då hela teamet skulle ha en konferense om Saga, och bestämma Sagas öde.
Dom hade ju lite olika varianter på operationer att välja mellan. I värsta fall, eller rättare sagt troligtvis måste dom öppna bröstkorgen och byta hela delen med klaffen och lungpulsådern. Men vi försöker att inte ta ut något i förskott, men just nu känns det som att gå balansgång på en väldigt tunn lina, det gäller att inte titta ner för då faller man direkt ner i ångestträsket igen.
Samtidigt fick man ju svar på vissa frågor man haft. Dom senaste mån-veckorna har ju Saga blivit tröttare och tröttare, hon som kunde springa hur långt som helst vill nu efter några meter mer än gärna bli buren.
Jag känner att jag faktiskt kan ge mej själv en klapp på axeln för att jag lyssnade på min magkänsla och höll Saga hemma från dagis hela vintern, för att slippa att hon skulle vara sjuk hela tiden. Trots 4 mån då vi levde på enbart Pers lön, och vår ekonomi gick helt åt skogen..
Men i början av nov-11 fick Saga lunginflammation av en vanlig förkylning, och maginfluensan skulle just börja gå så då kände jag att nu räcker det!
Dagispersonalen tyckte nog att det var ett konstigt beslut då Saga var den friskaste av alla, men vi fortsatte att åka ner till dagis så Saga kunde vara med ute. Tack vare detta fick Saga det bästa av två världar, och Saga slapp vara sjuk hela tiden.
Så att nu höra läkaren säga det man kännt hela tiden känns som en bra uppbackning!
Saga måste få träffa barn, men får inte bli sjuk. Jag vill inte ens tänka på hur Sagas hjärta mått om jag bara kört på med dagis som vanligt.
Allt var nu packat och städat, det var dags att vända hemåt igen.
Innan vi åkte matade vi koi-fiskarna och änderna en sista gång. Så fort man närmar sej dammen som ligger precis vid Ronald kommer dom, det är säkert ett 100-tal fiskar. Vattnet kokar av fisk när man matar dom, oranga, vita och svarta (som inte syns på bilderna) i olika storlekar, så skulle man vilja ha det hemma, men nu blir det ju lite speciellt här nere.
Ja det är verkligen vackert här i Lund, där våren redan komit en bit på väg.
I bilen tillbaka kom jag att tänka på alla flashbacks från min egen barndom som kommit under dom här dagarna här nere. Min mamma som fått sitta och trösta mej hos tandläkaren, när jag som 6-åring fått mina framtänder utslagna och tandbenet krossat, tack vare en 7-årig kille kastat en stor sten.
Tänk om jag då vetat hur jag under resten av min uppväxt skulle lida av detta, med ett antal operationer med tillhörande inflammationer med varbildning i hela käken.
Nu kan jag förstå att det nog gjorde lika ont i mina föräldrar som bara kunde sitta brevid och försöka trösta ett barn som har ont. Jag som alltid tänkt att mina barn aldrig skulle behöva uppleva detta, tyvärr är jag nu i mina föräldrars ställe och kan bara försöka göra livet så bra som möjligt trots allt.
Nu återstår en väntan på besked om vad dom kommer fram till angående Sagas op.
Ångesttåget rullar igen, så nu får jag dra igång nya projekt att försöka fokusera på. Och det finns det gott om. Staketet ska ju målas också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar