Berg och dalbana

 Det är hemskt att befinna sej i detta väntrum.
 Man kastas runt i alla möjliga känslor, drömmer konstiga saker.
 Hela familjen lever i detta känslokaos.
Ibland när jag inte riktigt vet vad jag ska ta mej till sätter jag mej ner och bara stirrar tomt framför mej, det händer inte så ofta, jag försöker vara i rörelse i stället. Ofta är jag inte ens medveten om det själv.
  Den som märker det är Saga.
 Jag "vaknade" upp ur mina dystra tankar av att hennes små händer klappade mej på kinden.
-Såja mamma såja..
 Åh vad det gör ont i hjärtat, det är ju jag som ska vara stark för Sagas skull, nu är det hon som får vara stark för oss alla.
  Tilda åker också med mej i berg och dalbanevagnen,  vi kämpar för att hålla våra känslor under kontroll. Ena stunden skriker vi åt varann, andra kramas vi.

 Men på något konstigt sätt kommer man varann lite närmare under svåra tider, det blir som ett osynligt lim som fäster oss samman.
Nu kan vi bara vänta på att i alla fall få ett datum att leva efter, för just nu står livet på standby och bara väntar.