Jaha nu sitter man här på "andra sidan" operationen, nu när man har den lite i backspegeln ska man bara försöka sätta ord på allt.
Jag ska försöka ta det från början.
Dagarna innan vi skulle åka gick tiden i otroligt långsamt, särskilt när man såg tröttheten i Sagas ögon.
Men på lördagen/söndagen innan vi skulle åka började Saga nysa och näsan att rinna.
Per hade varit förkyld ett tag, men trott att det var någon form av allergi, då det blev bättre när han tog allergimedicin.
Så det var med hjärtat i halsgropen man såg henne bli förkyld, hon som mot alla odds hållt sej så frisk, typiskt.
Men jag kände att blir hon sjuk har hon det bättre i Lund än hemma, jag kände mej orolig på om jag skulle klara av Saga själv, då hon kan bli riktigt dålig.
Så det kändes faktiskt bra att äntligen vara på väg, även Saga kändes positivt inställd, inte alls som förra resan.
Vi fick ju ingen plats på Ronald, då det var fullt just då, så vi bodde in oss på patient-hotellet.
Detta hotell som vi bara bott på dom två värsta timmarna i vårat liv, allt såg precis likadant ut, så det var med blandade känslor vi öppnade dörren till vårat rum. Vi hade fått två rum, så det blev som en tvåa med två badrum, två tv-apparater mm. Helt ok.
Så den kvällen landade vi bara, dagen därpå skulle ju gå i 120 så det var ganska skönt!
På tisdagen var det först röntgen, sen upp till avd.
Jag följde med Tilda ner till skolan, då det var hennes första dag där. När hon var installerad kunde jag gå upp till avd igen.
Där var det provtagning, ultraljud och lite allmän info inför op.
Tildas skoldag varar bara två timmar här nere, så vid 11 hämtade Per henne, men hon ville hellre vara på lekterapin än avd.
Så efter lunch fick Tilda återvända till lekterapin, medans vi hade samtal med kirurgen Jens.
Jens var den som utförde Sagas första operation, så det kändes väldigt tryggt att han även skulle utföra denna. På ett bra och rakt sätt gick han igenom alla moment av op, han svarade på alla frågor som kom upp. Vi fick veta att denna gång skulle Saga få organen från ett annat barn(första gången använde dom kalv)
det känns lite dubbelt måste jag säga.
När det var klart fick även Saga följa med ner till lekterapin, där hittade hon leksaksköket med låtsas deg. Så när det var dags att prata med narkosen ville även Saga helst vara kvar på lekterapin.
Den helt underbara personalen tog hand om Saga medans vi i lugn o ro kunde ha samtalet med Jonas på narkosen.
Även Jonas hade ett lugnt och tryggt samtal om allt som skulle hända under op. Har man frågor kan dom svara på dom, hur "dumma" dom än är.
Man kan inte låta bli att känna sej annat än trygg med denna fantastiska personal här nere.
Nu skulle vi bara fokusera på att få i Saga så mycket mat, (pizza) godis, chips, läsk mm som det bara gick, för från kl 2 på natten var hon tvungen att vara fastande.Det är nog enda gången man med gott samvete kan låta sitt barn bara få frossa i allt hon bara kan tänkas äta.
På kvällen var det även dags för den första dubbla duschen med "hibiskrubb", det är ingen direkt skön dusch form, men den måste ju göras.
Klockan 7 nästa morgon försökte vi få liv i en mycket morgontrött Saga, som återigen måste ställas i duschen och tvättas med dubbla omgångar "hibiskrubb" svampar.
Under tiden som jag gör detta bubblar det upp en tanke inom mej, jag kan förstå varför man låter föräldrarna göra dessa förberedelser, men på något sätt känner jag mej som den elaka människan som tvingar mitt barn till detta.
Visst hon känner sej ju mer trygg med oss än med sjukhuspersonal, men på något konstigt sätt känns det som man förbereder henne för slakt.
När så duschen är klar och Saga har torkats torr är det dags för emla-plåstren, även detta ska vi göra. Man har ju sett personalen sätta på denna kräm med plåster och bandage över hur många gånger som helst, och Saga har ju lärt sej att detta moment är helt smärtfritt, så det går riktigt bra!
Så är det dags att bära Saga genom kulverten från patienthotellet upp till avd 67. Tilda har sin sparkcykel med sej och formligen älskar att åka i dessa vindlande gångar.
Vi hamnar på rum 10, som är ett fyrbäddsrum som man använder som övernattning och uppsamlingsrum inför operationer eller större undersökningar.
Vi hamnar i sängen närmast fönstret, i sängen brevid finns ett föräldrapar även dom med en dotter, hon är sju år och hon är lite mer medveten om vad som ska hända.
Man hör på dialekten att dom är från Gotland, denna härliga dialekt.
Vega som barnet heter fick sin lugnande dos och rullades iväg till operation.
Så var det Sagas tur att få sin dos. Förra gången höll hon på att dö av skratt, det var kul till en början den här gången också, men snart fick hon en snetändning.
Kvällen innan hade vi gått upp till avd för att dom skulle ta en temp på Saga bara för säkerhets skull, skulle hon haft temp blir op inställd, och då skulle man ha duschat henne i onödan, och vi ville ju vara på den säkra sidan.
Nu kom personalen på detta och ville ta ett crp(snabbsänka) för att se hur det låg till med infektioner mm.
Testet skulle ta en timme, Saga var hög som ett hus och helt lelös i kroppen, hon ville ju sätta sej upp vilket gjorde att hon föll handlöst omkring i sängen, så man fick ha henne nära intill sej hela tiden för hennes egen trygghet. Fast hon var så påverkad var hon ganska snabb och stark, så det blev ganska oförutsägbart åt vilket håll hon skulle försöka kasta sej åt nästa gång.
Så det blev en lång timme innan testet kom tillbaka, det var på gränsen, men man valde att man hade mer att vinna med att göra op än att skjuta upp den ett antal veckor.
Så det var med väldigt lite lugnande medel som hon lämnade avd för transport upp till op.
Per och jag hade kommit överens om att jag skulle följa med Saga in på op, så i slussen fick jag och en sköterska från avd ta på oss engångs oprockar, skoskydd och hårnät.
Från slussen bar jag in Saga till op-bordet där det låg något som påminde om en luftmadrass full med hål där det kom ut varmluft.
Trots att hon nog tyckte att det var ganska skönt att ligga där i värmen, blev hon nu ledsen. Tårarna började rinna och hon tittade desperat upp på mej.
-Mamma jag vill åka hem, jag vill åka hem mamma!!
Vad säger man till sitt ångestladdade barn?
Jag kunde bara hålla henne i handen och pussa henne på pannan för att lugna henne lite ialla fall.
Sköterskan ställde sej bakom mej, jag märkte det nog inte själv men hon fick nog stötta mej lite, men hon gjorde det så bra att jag bara kände hennes kropp som ett stöd.
Jonas på narkosen satte dom infarter han behövde, när han spolat den första var det dags för sömnmedlet.
Det är en otroligt konstig känsla att se sitt barn somna in, man vet att hon är i trygga händer men ändå.
Jag mötte Jonas blick på andra sidan op-bordet, han nickade och log mot mej.
-Nu sover hon gott!
Med Sagas rosa napp i handen gick jag på darrande ben ut till Per.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar