Sensommaren 12

  Vardagen började ta över, Sagas sjukskrivning tog slut och det var dags för Saga att gå tillbaka till dagis.
 Hon hade ju dessutom bytt avdelning från Smultronet (1-3 år) till Hallonet (3-5 år), som ligger som en egen byggnad en bra bit ifrån det stora dagiset.
  Dom flesta av Sagas kompisar och även hennes favorit-fröken Gunilla fanns där, dessutom minskade ju infektionerna ganska mycket när hon bytt till en "vuxen-avdelning".
  Så det var inga problem att byta, och eftersom jag inte hade något fast jobb behövde inte Saga vara på dagis mer än 15 timmar.
  Under sommaren hade vår saab gått sönder, motorn hade skurit och den var obesiktad. Med tanke på hur vår ekonomi såg ut så var det bara att gilla läget.
  Jag hade köpt en cykelkärra på biltema året innan, den och jag fick nu bekänna färg.
 Vi bor i en liten by utan några egentligt bra komunikationer, så det var bara att packa in Saga och lite drickbart och cykla dom ca 7 km ner till Norsholm där dagis är.
  Tack o lov gillade Saga sin cykelkärra, trots att det vissa dagar var ganska kallt.
  Jag lämnade henne o Per hämtade, så då fick hon ju åka bil ialla fall.
   Efter ett tag fick jag punktering, jag försökte laga det, men hur det nu var blev det aldrig bra.
  Istället började jag nu gå med Saga i vagnen, det positiva var att jag nu fick med mej Basse, men att gå tog nästan en timme enkel väg, och det var svårt att få tag på ett jobb utan en bil.
  Mamma och pappa "läste väl mellan raderna" och insåg hur det var ställt, så med ett bidrag från dom kunde vi köpa en bil till, otroligt snällt, för nu var det riktigt kallt om morgonen.
  Vi skulle gjort ett ultraljud i augusti för att kolla att operationen gått som det var tänkt, augusti kom och gick, och det kändes väl lite så där.
  Trots att man inte ville, kunde vi ibland glimta den där trötta blicken som kan få en att få kalla kårar.

Vi försökte att tänka bort det, det fanns ju 1000 anledningar, men något malde i bakhuvudet trots allt.
 Tillslut fick vi vårt ultraljud, det har varit samma kille varje gång, han får ju och kan ju inte uttala sej om vad han ser under tiden han gör undersökningen, men han nämnde några ord ialla fall och dom etsade sej fast.
-Jaha här läcker det.
  Han märkte nog inte ens att han sa det högt.
 Så var det då bara att vänta på svaret från Sagas hjärtläkare Tobias Ekelie.
Han har blivit avdelningschef, men behållit Saga och några få barn till, och det är vi tacksamma för, men det tar lite tid innan man får svar.
  Vi var väl ganska nollställda när vi så skulle ha mötet, Tobias och Carolina-hjärtsjuksköterskan som Saga haft sen hon föddes tog emot.
  Vi pratade om allt möjligt, men tillslut kom så beskedet:
 -Sagas klaff funkade inte som den skulle, den stängde inte ordentligt, ibland fladdrade den.
 Antagligen skulle man behöva göra om operationen igen.
  Både Tobias och Carolina såg att dom drog ner den mörka rullgardinen på både mej och Per, skulle vi nu göra samma jobbiga resa igen?

  Man hade inga mer svar att ge oss, nu skulle det göras ett nytt ultraljud om några månader, vi kunde nu bara vänta och se vad det gav.

   Tobias bad oss att försöka se det friska hos Saga istället.
 Hon hade ju utvecklats jättebra på alla plan, hon var ju fortfarande piggare än innan operationen.