Från det att vi fick hem Saga från sjukhuset som vår egen, har hon fått medicin genom ailos 4 gånger per natt, just för att det är enklare att ge henne medicinen när hon sover.
När hon är frisk räcker det med den medicinen, blir hon sjuk behöver hon medicinen var 3:e timme dygnet runt.
Jag har aldrig behövt sätta någon klocka, utan Saga som sover brevid mej slår på apparaten i sömnen när hon behöver sin medicin.
Det monotona ljudet är det mest sövande ljudet som finns, och många gånger vaknade jag av att jag tappat inhalator delen som har en "död mans grepp", men då var det bara att ta upp den och fortsätta.
Så varje natt får Saga medicin ca kl 22, 01, 04 och det klockslag som hon ska vakna.
Så döm om min förvåning när jag vaknade på morgonen den 20 nov och Saga bara fått sin kvällsmedicin.
Hon sov så lugnt och tryggt så jag fixade så Tilda kom upp och kom iväg med bussen.
När så Tilda åk gick jag upp för att ge Saga sin morgonmedicin ialla fall.
När jag kom runt sängen såg jag att Saga hade tappat nappen, men samtidigt såg jag att hon försökte kräkas slem.
Det är skumt i rummet då jag vill att Saga ska få vakna i lugn och ro, men jag ser ändå att allt inte är som det ska.
Tungan far omkring i munnen, ögonen rullar utan att kunna fästa blicken och armar och ben far rytmiskt, hon ligger på rygg och rör sej som en groda som hamnat på rygg.
Jag försöker lägga henne i framstupa sidoläge, det funkar hyffsat.
Det första jag kommer att tänka på är feberkramp, men när jag känner på henne så är hon inte det minsta varm.
Jag blir inte speciellt rädd, mest bara överraskad, hon har fin färg och bra andning, men jag hinner ändå springa ner till vardagsrummet och hämta mobilen och komma upp igen utan att hon har slutat krampa. Så jag ringer sjukvårdsrådgivningen som genast kontaktar ambulansen.
Det blir en prio 2:a då det inte är livshotande, men vi bor ju en bra bit ifrån stan.
När så kramperna försvinner är Saga så trött, jag ger henne lite medicin, och tar tempen, den är bara på 37,1 så någon feberkramp är det ju inte.
Ambulansen kommer och gör dom vanliga undersökningarna. Det visar inget konstigt, men Saga är trött och slö, och märker knappt att dom är där.
Med tanke på hennes historia och att man inte visste varför hon krampat fick vi följa med till sjukhuset.
Jag bar henne till ambulansen, och när hon fick se den jämrade hon sej lite annars var hon bara så trött.
Jag har ringt till Per så han är redan på sjukhuset och väntar på oss.
Saga har väl lite koll vart hon är mellan varven då man kan få någorlunda kontakt med henne, annars är hon bara mer trött och slö.
Vi känner igen den personal som jobbar, och dom tar sina vanliga prover.
Dom visar inte på något speciellt, vid lunch får hon åter en puff med ventoline/attrovent och då vaknar hon äntligen.
Man vill ändå behålla henne för observation så vi får vårat favoritrum med egen ingång, det är ett "karantänrum" då man inte vill att hon ska dra på sej något eller att hon smittar någon. Hon har kräkts lite så tanken finns att det kan vara magsjuka i botten.
Klockan går och det börjar bli dags för mej att åka hem och ta emot Tilda som snart kommer ifrån skolan och hinna gå en sväng med Basse.
Jag hinner även packa ihop lite saker, så i bilen på väg intill sjukhuset med Tilda, ringer Per.
Saga är mycket piggare och alla prover är bra så vi får komma hem istället. Skönt att alla prover var bra och skönt att få komma hem så fort men lite darrigt är det.
Vi får med en medicin att ge rektalt om hon skulle få en ny kramp, man måste vänta några minuter innan man ger den för att veta att det är ett riktigt anfall.
Bra att ha, men vi hoppas ju på att inte behöva använda den.
Saga är pigg, men en vecka framåt stammar hon så fort hon försöker säga något.
När man söker på nätet om anfall och stammning får man genast upp epilepsi, något som jag alltid varit orolig över, så jag stängde ner, orkade inte ta reda på något om detta just då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar