Mycket funderingar

  Nu kommer ett inlägg i nutid, kände att jag måste skriva av mej lite!
 Sen vi fick veta när vi skulle åka till Lund har ångesten byggs upp mer och mer för varje dag, hemma för att klara av den, gav jag mej ett uppdrag  som jag nog trodde att jag inte skulle klara av. Detta för att jag klarar pressen så mycket bättre när man har något annat att tänka på.
  Jag skulle tvätta vårt vita trästaket med enbart diskborste och hink, jag hade en veckas tid på mej. Staketet skulle tvättas på alla sidor, och grundligt!
 Vi har en högtryckstvätt, men dels så kändes det som fusk + att vattenkranen nere vid garaget fortfarande var frusen när jag började.
 Jag vet inte vad som händer med min stakars hjärna när det är något eller någon som inte riktigt tror att jag inte kan.
 Mekanismer som jag alltid har haft sätter in, minnen från barndomen kommer upp.
 Jag ville vara och göra allt som brorsan gjorde trots att han var kílle och fem år äldre, mina föräldrar la ner projektet att försöka hindra mej, då det alltid slutade med att jag gjorde det jag ville ialla fall.
Dom lärde sej att aldrig nämna något om att jag ínte klarade eller fick göra något, för då kommer nästan hornen fram.
 Per har också fått lära sej detta, så han försökte bara lite försiktigt fråga om det inte var dags att komma in, dom kvällar då det börjat skymma så pass att jag egentligen inte såg vad jag gjorde längre.
  Så med ett halvt dygns marginal innan vi skulle åka var staketet färdigtvättat.
Lite nöjd med mej själv var jag ju, men vad skulle jag göra nu?
 Ångesttåget kommer fortare och fortare och nu är mitt skydd borta.
 Men nu är det bara att gilla läget och försöka stå ut.
  Resan ner till Lund funkade. Saga som älskar att åka bil hann komma till Mantorp när hon första gången sa orden -Jag vill åka hem!
   Detta blev ett mantra för henne tills hon några mil senare somnade.
Milen flöt på bra, och när vi i Ljungby fått i oss lite mat var alla fyra ändå på någorlunda gott humör.
 Vi hade ju sagt till Saga att vi skulle till Lund och kolla hjärtat, så lite koll hade hon ju.
 När vi började närma oss Lund kom åter mantrat fram-¨Jag vill åka hem, åka hem mamma...
 Vad säger man till sitt barn när man som vuxen inte ville något hellre än att också åka hem, vänder man bilen och åker hem igen?
  Nej man fortsätter resan, man vet att det är för hennes eget bästa i slutänden, men en ganska stor del av mej ville inget hellre än att vända bilen och åka hemåt igen.
  Men nu var vi i Lund, denna otroligt vackra stad långt ner i Skåne.
 Undrar om dom som bor här vet att det är så vackert här? Lund ligger några veckor före oss. En del träd börjar få gröna blad, och vinden även om det blåser storm är ljummen och skön.
  Vi stannar till på City Gross för att handla lite, Saga som suttit still så länge skulle säkert kunna springa en mil känns det som.
  Per och jag som också suttit still lika länge känner oss stelare än två pinnar, så oddsen att kunna springa runt i Sagas tempo funkar ju inte alls.
  Men Saga är bubblande glad och hälsar på alla som vanligt.
 Allas ansikten ser lite gladare ut när dom möter Sagas leende och hennes små vinkningar till alla.
Mitt i handlandet ringer Carolina från barnmottagningen i Norrköping för att höra om vi kommit fram som vi ska.
  Vi älskar att tillhöra ett litet sjukhus där Saga verkligen är Saga och inte bara ett personnummer.
 Carolina skulle sluta för dagen, men ville ändå höra hur det var med oss.
  Då värmer det i hjärtat.
  Framme vid Ronald McDonald huset blir man lite förvånad igen, det var ändå nästan tre år sedan vi var här sist. Allt ser ut som när vi lämnade huset. Vi får till och med samma rum som sist, Lejonet, samma tavlor och gardiner, jättefint.
  Med en gång är man tillbaka och man får en konstig känsla av att dessa tre år suddas ut.
Undrar om vi inte alltid har bott här, var vi verkligen hemma dom här åren.
 Men jo just det, det var vi ju för den här gången har vi två barn som ska bo på Ronald.
 Saga tror att hon har kommit till paradiset, stora ytor att röra sej på, två lekrum, ett stort kuddrum, dockor, dockskåp, barn i hennes egen ålder som först är lite blyga, men snart är det full fart i dom långa korridorerna.
  Det är inte förän det är dags att gå och lägga sej som mantrat kommer igång igen.
-Jag vill åka hem mamma, heeemmm nnuuuu!
 Så då är man tillbaka i ångestträsket igen, men tillslut somnar hon.
Vi måste väcka Saga tidigt nästa morgon då vi ska vara på röntgen kl 8.
  Saga inser var hon är och gråter sej genom röntgen, sen ska vi fort upp till avdelningen för att ta prover.
  Även där kommer det massor av flashbacks, kanske mest för Tilda som sett denna resa som ett skönt avbrott från skolan.
  Det är otroligt jobbigt med alla dessa känslor som kommer, så jag kan ju bara tänka mej hur Tilda mår..
  Så med två barn som med näbbar och klor försöker få oss där ifrån, får man åter spela den elaka föräldern som tvingar sina barn att utstå detta.
 Saga gråter sej igenom alla undersökningar, men är så härdad att hon med jämna mellanrum tittar upp och undrar om det är klart snart?
  Tillslut kan vi gå ner till Lekterapin, denna underbara oas.
  Även här är det som om det var igår. Vi får kramar av den fantastiska personalen och Tilda rör sej hemtamt överallt, hon är ju nu så stor att hon kan vara där själv medans vi går upp för att göra Sagas ultraljud.
  Alla på avd minns Saga vilket är helt otroligt med tanke på hur många barn som kommer och går.
En av läkarna berättar att dom brukar använda Sagas fall för att visa hur bra det kan gå, och att hennes operation gjort att man nu inte behöver vänta till sex mån.
  Ultraljudet går bra, även om Saga helst vill vara utan, men tack vare den underbara läkaren som gör roliga grimaser och ljud står hon ut den timmen som undersökningen tar.
  Tyvärr blir det fler frågetecken, då man inser att trycket i höger kammare är högre än förväntat, och att även blodet som borde pumpas vidare läcker tillbaka till kammaren.
  Jag har ju märkt att Saga blivit tröttare och tröttare, sista månaden vill hon bli mer buren, så detta är nog förklaringen.
  Efter samtal är det dags för dom sista proverna.
 Saga hatar naturligtvis detta, det blir stick i fingret då Saga är ganska svår stucken.
  Efter två av fyra rör tittar Saga upp på mej, då hon sitter i mitt knä.
-Det gör inte så ont mamma...
  Personalen ler det är ett härdat barn, men jag bävar inför morgondagen!
  Vi får med oss tvättmedlet "hibiskrubb" som vi ska tvätta hela Sagas kropp med, och emla-plåster för bedövning av infart-stället.
  Hon ska fasta från kl 7 på morgonen, man tror att ingreppet ska göras 13.30.
   Vi åker upp till Biva och även där blir det samma visa, alla ser ut som vanligt, och personalen busar med Saga.
  På Ronald och lekterapin ser man barn med olika åkommor, det är hemskt att se dessa små växande människor med olika åldrar förvandlade till krumma äldre, med tom blick körandes deras droppställningar.
  Ingen av dessa skulle ju behöva vara här egentligen, dom borde vara friska barn som går på vanligt dagis och skola!
  Men man ser också en stor livsglädje, för när det är som mörkast finns det alltid ljus någonstans.
 Men jag märker även något som jag inte upplevde för tre år sen, både på avd och lekterapin. Det finns en inneboende ilska hos personalen.
  Alla säger samma sak, alla dessa nedskärningar, tillslut vet man inte vad man kan spara in på, personalbrist, lekterapins personal får inga vikarier, man får jobba extra och själva försöka lösa sin situation.
  En kvinna som sedan länge varit pensionär har hoppat in som vikarie, kanske lever vi redan i Reinfeldts idiologi att jobba så länge vi lever.
 Det blir många möten i en sån här situation, och här behöver man inte hålla upp någon fasad, alla sitter i samma båt, bilden ser bara lite olika ut.
  Vi träffade ett par som vi bara kännt via Facebook. Familjen Gadd som startat en stiftelse för att hedra sin döda dotter (båda deras yngsta döttrar avled) och fortsätta kämpa i hennes namn.
 "Vilmastiftelsen" dom samlar in saker och pengar som går till att göra svårt sjuka barns tid på sjukhus lite roligare.
 Helt otroliga människor, men jag kan förstå varför dom gör det också!
 Att ens barn dör är så meningslöst, men genom att hjälpa andra kan detta få en mening.
 Det är nog ganska helande för dom själva också.
   Men vi har för få sådanna människor i världen, dom som orkar ge båda av sej själva och saker, men visst är det fantastiskt när man möter dessa människor!
  Jag somnade vid 23.30 men vaknade 3.50 med bara en tanke i huvudet, "hibiskrubb". Tänk att bara ett ord kan få en att vakna så man inte vet om man någonsin kan somna igen.
  Nu väntar bara dagens prövningar, tänk om man kunde snabbspola den här dagen...

Till Tilda...

Vår älskade äldsta dotter, så lätt livet var när man bara hade ett friskt barn, då livet gick "som på räls".
Tilda var ju vårat universums medelpunkt, men som hamnade någonstans på sidan av.

  Tilda var den sista i dagisgruppen som inte hade något syskon, så hon var väldigt glad över att äntligen även hon skulle få ett syskon.
  Tilda var helt säker på att få en lillasyster, Per och jag trodde att det bodde en Oscar i magen, i efterhand får man vara glad att Tilda hade rätt, då tjejer har lättare att överleva.
  Någon dag innan Saga föddes gjorde Tilda några teckningar, en med en tjej med guldhår som hon skrev Tilda på, en med en lite mindre tjej med väldigt ljust hår där hon skrev Saga på.
  Vi hade inte diskuterat namn så direkt, då vi hade gjort det innan Tilda föddes och inget av dom namn vi hade tänkt passade, utan det var nästan så att hon sa själv att hon hette Tilda.
  Allt som skulle bli så himla bra! Jag minns att jag intalade mej själv att när jag får barn nr 2 får jag  "inte glömma" Tilda, det är ju så lätt att första barnet hamnar i skymundan när man får ett nytt barn.
  Jag hade ju aldrig kunnat drömma om hur det verkligen skulle bli, och tur var väl det kanske.
  Men hur blev det nu då?
 Jo jag blev den mamma som svek mitt barn, all min energi gick åt till att ta hand om Saga, från dag ett.
När vi låg på sjukhus fick Tildas energi gå åt till att hålla sej så lugn som möjligt, helst inte synas eller höras.
  När jag var med Tilda var jag aldrig riktigt närvarande, barn känner av det, även om man inte vill tro det.
  Jag såg nog att Tilda for illa och inte mådde bra, men orkade inte ta det till mej, orkade inte med att ha två barn som for illa.
  Men Tilda hade tur, hon har en pappa som orkade se hennes behov och satte henne i första rummet.
Per och Tilda kom varann väldigt nära under denna tid och framåt, ibland kan jag känna ett hugg i hjärtat av avund av detta, men jag vet ju att jag har bara mej själv att skylla.

 Det är så himla lätt att vara efterklok, att nu se var man gjorde fel, tog fel väg.
 Jag kan inte vända men jag kan försöka använda min inre kompass och försöka hitta rätt väg igen så våra vägar möts på riktigt igen.
  Ibland när vi bara hittar på saker vi två kan jag ibland se glimtar av vårt "gamla liv" då det var vi mot världen, men så kommer stinget igen av att jag svek dej.
  Jag ser ju så mycket av mej själv i Tilda, jag höll också upp en fasad som liten, det alltid glada barnet som kämpade för att inte visa hur dåligt man mådde.
  Tilda började döva sin inre smärta med godis och cola, Per och jag försökte döva vår smärta mot Tilda med att köpa allt hon ville ha.
  Men det var inte saker eller godis Tilda behövde just då, hon hade behövt framförallt sin mammas närhet och kärlek, att jag skulle ha varit så stark att jag skulle räckt till båda mina barn.
  I samma veva flyttade Tildas äldsta vän Ella, och Tildas klass delades i två grupper där Tilda blev ensam och dom andra kompisarna hamnade i andra gruppen.
 Per och jag försökte att få dom att ändra beslutet men det stod fast.
  När Tilda började ettan hade dom flesta barnen redan lärt sej läsa under sommarlovet, men detta hade vi inte haft en tanke på då vi tyckte att det är ju något man lär sej i skolan.
  Med andra ord hamnade Tilda efter i skolan. Så det blev en ordentlig uppförsbacke för henne.
 Hon kämpade på, och hamnade i hjälpgrupp där hon hatade läraren. Tildas riktiga lärare Linnea såg vad som hände och tog själv över Tildas studier.
 Tilda blev hennes lilla favorit och i Linnea fick Tilda det stöd och uppmuntran hon behövde.
 Nu gjorde det inte så mycket att Tildas vänner fanns i andra gruppen, hon hade ju världens bästa lärare, en sån som alla skulle behöva ha!

  Vid jul-09 släppte så äntligen läsningen, och hon lärde sej att läsa.
 Det är som att lära sej cykla, helt plötsligt kan  man det bara, en underbar känsla.
  Idag är hon bland dom bästa i klassen, häromdagen hade hon högläsning inför klassen, duktiga unge.
  Men ingen kan förstå vad Tilda har gått igenom eller hur hon egentligen mår, så hon lever ett ganska ensamt liv.
  Men hon är en stor idol för hennes lillasyster, och dom håller ihop i vått och torrt. Kärleken mellan dom och samhörigheten lägger sej som bomull runt ett trasigt hjärta.

  Mina älskade små tjejer som jag älskar över allt annat!

Svininfluensan

  Saga och jag hade fått vaccinet på sjukhuset, Per hade fått sin spruta genom jobbet och Tilda skulle fått sin genom skolan, men spruträdd som hon är sa hon att hon också redan hade fått sin genom sjukhuset. Alla visste ju att Tilda hade en hjärtsjuk syster så det var ingen som ifrågasatte det.
  Så Tilda var den i familjen som först blev sjuk.
 Tilda, Saga, jag mamma och pappa skulle åka ett stort antal mil utanför stan för att titta på en bil. Eftersom vår ekonomi var körd i botten och vi bor som vi gör, måste man ha två bilar.
  Mamma och pappa ställde upp och ordnade en bil till.
  Så i deras bil på väg dit började Tilda krokna ihop.
 Tilda som annars är väldigt frisk men kan vara lite kinkig om hon inte är på humör, bröt nu ihop i baksätet. Jag trodde att det bara berodde på att det var lång väg att åka.
  I takt med att Tilda började gråta, grät även Saga, och vi började undra vad vi gett oss in på?
Tillslut somnade dom båda två och kunde sova ett par timmar.
  Vi köpte bilen och kunde bege oss hem.
 Tilda fick hög feber och en väldigt kraftig förkylning med häftig hosta.
  Vi insåg ju att det bara var en tidsfråga innan Saga också skulle insjukna.
  Saga blev sakta men säkert sämre med precis samma sjukdomsbild som Tilda.
 Torsdagen den 12/11-09 fyllde mamma år, men den här gången kunde vi inte fira henne, Sagas rosslande blev värre och värre.
 Fredagen den 13/11-09 kände vi att vi inte längre hade kontroll över situationen utan åkte in mot barnakuten i Norrköping. Vi hade ringt innan så alla var förberedda på att vi var på väg.
 I bilen minns jag att jag hoppades på att vi inte skulle behövas läggas in, men det räckte ju med att titta på Saga för att förstå att detta inte bara var en liten förkylning.
  Läkaren Tobias Ekenlie tittade på henne, han blev sen hennes riktiga hjärtläkare som hon har än idag.
  Just då var hon så medtagen att hon knappt var kontaktbar, när Saga blir sjuk går det fort, några timmar tidigare hade hon suttit och lekt, och nu kämpade hon för varje andetag.
  Vi blev genast inlagda på barnavd.
 Man tog massa prover för att reda ut vad Saga led av, hon behövde även syrgas genom tratt och ett antal olika inhalationer med olika preparat + rent cortison via munnen.
  Man ville även sätta en infart, för att kunna ta prover och ge medicin, men när tom narkosen misslyckades med detta så la man ner den tanken.
  Fast Saga var så sjuk och ändå ganska liten så visste hon precis var hon var och vad som skulle hända, hon tyckte om personalen men hatade att vara tillbaka på sjukhus igen. Hon ville bara hem.
Själv finns det vissa fördelar med att vara på sjukhus, man kan släppa lite av all kontroll, sömn hade det inte blivit så mycket med.
   Saga fortsatte att få sina mediciner och det gjorde inte så stor nytta.
 Proverna hade nu kommit tillbaka och det hade visat positivt på svininfluensan. Man kunde ju bara vara så tacksam att Saga fått sitt vaccin innan, annars vet man ju inte hur det hade gått.
 Läkare Åke Brandt ville att vi skulle prova en medicin som hette Teo-vent klysma, en form av ventoline som man för in via baken där medicinen kommer rakt in i blodet.
  Saga som varit trött och hängig och inte orkat något blev nu hyperpigg av denna medicin. Det var härligt att se henne nästan som vanligt igen, men man märkte att även om medicinen var positiv påverkade den hennes hjärta som fick jobba hårdare än normalt.
  Dagarna släpade sej fram, men Saga blev sakta men säkert bättre och piggare och starkare.
 På kvällen den 16/11-09 blev vi så utskrivna, febern var borta och vi hade ju ett helt apotek med mediciner hemma och Sagas ailos som gått varm innan vi åkte in, skulle nu skulle få bekänna färg igen.
  Svininfluensan var ju något man hade bävat inför, och den fixade Saga mot alla odds.

 Underbart när det var över.

Hösten-09

  Livet rullade på, vi försökte att leva ett så normalt liv som möjligt, utan att utsätta Saga för onödiga risker.

Saga älskade livet utanför sjukhusväggarna. På dom här bilderna är vi alla fyra + grannens Krille på Rix fm-festivalen i Norrköping. Det var en höjdare trots hörlurarna.
   Det blev även lite tid på sjukhus också, men inga längre tider, bara något dygn i taget då vi inte hade full kontroll.
 Vi kämpade på med maten och viktökningen som just då var det stora problemet. Saga åt Infantrini, som är en välling med hög fetthalt utskriven av dietisten på sjukhuset.
  Även den vanliga medicineringen med ailos,  ventoline och pulmicort fortsatte dygnet runt, därför fortsatte Saga att sova i vår säng brevid mej. Det var lättast att höra när det var dags för medicin.

   Den stora skräcken denna höst, som var på allas läppar var "Svininfluensan", Saga och jag var bland dom första i Norrköping att få detta vaccin, i och med att Saga tillhör prio-ett gruppen.

Sommaren-09

  Jaha ja, ja det fanns ju en orsak till att jag började med denna blogg.
  Jag var tvungen att lasta av mej lite av det som hänt, innan man orkar ta in nästa resa.
Vi anade ju att vi snart ska ner till Lund igen, i måndags ringde någon från Lund och sa att det nu fanns en tid satt för Saga i slutet på mars.
  Hjälp, jag har hela tiden tänkt att det är långt kvar, det är lugnt.
 Nu känns det som att stå på järnvägsspåret och se det stora tunga tåget komma, jag kan inte ta mej undan, jag kan bara hoppas på det bästa.
  Saga som nu är full av liv, ska läggas i resp med alla dessa slangar igen!!
 Det var jobbigt då, nu när man sett henne som hon är nu kommer det vara outhärdligt!!
 Men jag måste intala mej att det kommer vara för hennes eget bästa, men när hon inser var hon är kommer hon vara så ledsen!

   Nu började ett nytt liv hemma, ett liv där man försökte leva så normalt som möjligt, men kantades av mycket mediciner, mat för att hålla henne uppe i vikt (sonden drog hon så många gånger, att hon verkligen själv visade vad hon tyckte om den, hon skulle ju aldrig lära sej äta själv).
  Tack och lov så var det sommar, och eftersom vi bor som vi gör kunde Saga vara ute hela dagarna med alla djur. Att träffa folk blev ett nytt äventyr, det blev att planera mycket.
  Är den vi ska till 100% friska? Kan vi ses ute?
  Om vi måste handla ska vi ta med Saga eller kan någon ta hand om henne en stund?
Vardagliga saker som man inte ens tänkt på innan, fick man nu väga för och emot hela tiden.
 Vi ville ju ge Saga ett så normalt liv som möjligt, men samtidigt inte utsätta henne för risker.
Men hon älskade livet utanför sjukhuset, en helt ny värld öppnades ju.
 Tildas liv blev väl den som begränsades mest.
  Hon fick åka till kompisarna eller leka med dom utomhus, alla Tildas vänner har småsyskon som går på dagis, så man såg ju plötsligt alla som olika smitthärdar.
  Vi behövde aldrig ens säga något, alla föräldrar var lika engagerade som vi och gick noga igenom alla i familjen för att tänka ut så alla var så friska som möjligt.
  Alla visste ju att när Saga blev sjuk blev hon ju så sjuk så hon skulle behöva sjukhusvård.

 Tilda är tack och lov ett väldigt friskt barn, och under sommaren var det ju lugnt.

Norrköping

  Förra gången jag skrev hade jag visst glömt en ganska viktig detalj, kan kanske bero på att det hände när Per gått upp till avd för att avlösa personalen, och jag var kvar på Ronald för att städa av det sista.
  Sköterskan skulle bara tvätta det sista och snygga till Saga inför överlämnandet till nästa sjukhus. När hon kom till området runt halsen, skulle hon försiktigt tvätta runt cvk(en infart med en liten plastslang som satt i en ven i halsen, där man kan ta prover, ge mediciner mm) nu blev det så olyckligt att cvk:n ploppade ut precis som hon höll på att tvätta där.
 En cvk sätter man dit i en steril miljö, så Saga fick tas upp till operation för att sövas och för att sättas dit en ny, man syr dessutom fast den med några stygn.
  Det var ju bra att det fanns en sådan och att det var gjort redan nere i Lund, då det är ett enkelt ingrepp där.
  Men nu tog det lite extra tid då man helst ska vara fastande före man söver ner någon.
  Helikopterteamet hade ju redan kommit, och Saga var inte deras enda patient denna fredag. Men nästa patient fanns uppe i Uppsala, så man ville inte lägga om flygningen heller. Temat fick ett par timmars rast och passade på att äta något.
  Nu spelades åter scenerna från Linköping upp, skulle det nu bli lika krångligt att ta sej hem som det var att ta sej ner?
  Men efter mycket om och men var vi så redo, och resten vet ni ju redan.

  När vi väl kom till Norrköping måste ryktet om att vi egentligen inte ville vara i Norrköping ha spridit sej. Vi fick det bästa rummet, med egen ingång och egen parkeringsplats precis utanför dörren.
  Saga och jag gjorde oss hemmastadga innan Per och Tilda kom dit ett par timmar senare.
   Eftersom dom visste att vi bott på sjukhus så länge så fixade dom så att vi kunde stanna hela familjen på sjukhuset, Per och Tilda bodde i varsinn resesäng i den lilla smatten  medans jag och Saga delade säng inne i stora rummet.

  Nu var det inga konstigheter alls med någonting, Saga fick den medicin och det hon skulle ha precis i tid.
  
   Den stackars kvinna som varit den som vi tyckte hade varit mest drivande förra gången skulle precis gå på sitt kvällsskift och skulle bara komma in och hälsa.
  Jag var på toa just då, men hörde hur Per med väl valda ord sa vad han tyckte och tänkte om henne. Han bad henne även vänligt att inte visa sej inne på vårat rum något mer.
  Hon försvann ut, och jag förstod att hon hade tagit det hårt.
   Några dagar senare satt vi i samtal med sköterskan, kuratorn och en läkare så fick vi gå igenom det som hänt, hur vi upplevt allt, och hur dom upplevt det hela.
  Det hela slutade lyckligt, allt blev upprätt, alla kände sej bra till mods igen.

  Så vi kom till Norrköping  fredagen den 26/6-09, nu skulle vi ju bara bli så bra att hon inte behövde någon infart eller syrgas mer. Medicinerna skulle trappas ut så hon skulle bli helt oberonde av domPå bilden ligger Saga och sover och Per tittar på TV, titta bara på stilen, sådann dotter sådann pappa.
 Under tiden som vi bodde på sjukhuset avlöste vi varann, så Tilda och jag åkte hem till huset och djuren varje dag för att inte fler människor skulle vara tvugna att ställa upp och hjälpa oss så mycket som dom redan gjort.
  Så efter att alla hade varit i Norrköping i en vecka blev vi utskrivna fredagen den 3/7-09.
  Jag hade läst tidningen på sjukhuset och såg att Lövdalens blomrea började just denna dag.
  Vi åkte ju ändå förbi där på vägen hem, och vi hade inga blommor hemma överhuvudtaget.
 Det var lite pirrigt att gå den korta biten från bilen till växthuset, jag hade inte pratat med Ann-Marie på ett bra tag, hon visste ju inte ens att vi fått ett barn till, och jag hade inte orkat höra av mej och berätta något heller.
  Så först såg hon bara mej, och jag kunde se på allas min "jaså det passar att komma nu när det är rea",
men så såg hon att vi hade en barnvagn med ett litet barn i. Så när hon fick höra hela storyn förstod hon ju hur allt hängde ihop, det hade ju varit en underbar vår och försommar med mycket sol och värme, och så bleka som vi var insåg hon ju att vi talade sanning.
 Ann-Maries son Emil hade också en lite knölig barndom med mycket sjukdom, så hon visste ju hur det kunde vara.
  Efter många krammar for vi hemåt med en fullastad bil med lite allt möjligt.
Det var underbart att vara hemma igen!

Mot Norrköping

 Det första jag gjorde denna fredag den 26 juni-09, var att slå på TV:n.
 TV 4 som vanligt, den stora nyheten denna morgon var att Michael Jackson var död.
 Jag är inget jättefan, men han är ändå en ikon, så den här dagen kändes det som vad som helst kunde hända.
   Jag lämnade över Saga till personalen så jag kunde gå över till Ronald för att packa och städa det sista med Per och Tilda.
  Vi sa hej då till alla vi lärt känna på Ronald, det är lite dubbelt med att säga hej då.
  När det var klart gick vi runt på BIVA och sa hej då till all personal vi lärt känna där, många av dom hade semester, men det blev en hel del kramar ialla fall.
  Det var ju inte med ett lätt hjärta man skulle åka hem, vi kände oss ju inte trygga alls.
  Vid lunch kom så ambulanshelikoptern som skulle transportera oss hemåt.
  Det var inga i det teamet som jag kände igen, vi hade gjort upp att jag skulle flyga med Saga, och Per och Tilda skulle köra bilen hemåt.
  Denna dag var det ett helt underbart väder, strålande sol och varmt, ac-n hade gått sönder i saaben så Per menade på att både Saga och jag hade det bättre i helikoptern, än i denna varma bil i så många timmar.
  Saga rullades i sin sjukhus säng tillsammans med jag, Per, Tilda, en sköterska, en helikopterläkare och två helikopter piloter i full mundering.
  Helikopterplattan ligger på taket till huvudbyggnaden, ett stort antal meter upp.
  Det blåste ordentligt den här dagen, jag försökte tänka bort hur högt upp vi var, från taket såg man hur långt som helst, det var det jag försökte koncentrera mej på.
  På darrande ben tog jag mej med dom andra ut till mitten av plattan där helikoptern stod, den såg så liten ut. Det blåste så det kändes som man skulle följa med vinden över kanten.
  Saga placerades mitt i helikoptern i en bilbarnstol med barnhörselskydd över öronen, jag tog plats mitt emot på sätet brevid med bälte och hörselskydd med mikrofon och en knapp som man var tvungen att trycka in för att dom andra skulle höra när man pratade.
  Per och Tilda gick tillbaka till den lilla kuren där hissen fanns.
 Nu startades rotorn på taket, och man kunde höra hur den varvade upp.
  Läkaren märker hur hysteriskt rädd jag är, jag försöker hålla mej lugn, men det är svårt.
 Jag har flugit helikopter förut, men då var det vindstilla och lugnt, jag försökte djupandas för att försöka få ner pulsen något ialla fall.
  Vi lyfter, jag vinkar till Per och Tilda, det känns som helikoptern står stilla några sekunder, sen tar vinden tag i den och vi far nästan runt.
  Jag hör piloterna prata med varann.- Väldigt vad det blåser idag då.
  Jag har suttit och hållt Saga i handen medans jag skräckslagen tittat ut, nu vänder jag blicken mot Saga igen. Hon skriker hysteriskt kan jag se, jag släpper genast hennes stackars lilla hand som nog blev helt klämd av mitt krampaktiga grepp. När hon slipper mitt grepp blir hon nöjd.
  Läkaren ser på mej och Saga, och han säger:
-Jag får nog ha mer koll på dej än Saga.
 Jag nickar lite och försöker att slappna av.
  Det har blåst storm dóm senaste dagarna så luften är full av luftgropar, helikoptern faller handlöst ett antal meter och just då hör man inte ett ljud ifrån rotorn på taket, så det både känns och hörs som att man ska krascha. Dessutom har jag fått för mej att dörren som jag sitter brevid inte är ordentligt stängd, man kan se en ordentlig glipa och dessutom skakar hela dörren.
  Den är säkert så stängd som den bara kan bli, men just då vara alla larmsystem påslagna i min skräckslagna hjärna.
   Luftgroparna kommer med jämna mellanrum, ca var 5:e min, läkaren ser min plågade min och påminner mej att resan kommer gå fort, det tar ju bara två timmar till Norrköping.
  Två timmar känns som en evighet, helst hade jag velat bli avsläppt var som helst, bara man landat säkert.
  När det kommer en luftgrop som gör att man nästan lättar från sitsen och helikoptern vinklas lite neråt, då har jag fått mer än nog, antagligen helt vit i ansiktet och med ett rejält illamåeende, ber läkaren piloterna att stiga till lite högre höjd där det antagligen är lite lugnare med luftgropar.
   Det blir inte lika tvära kast lite högre upp, luftgroparna finns kvar, men man slipper åka berg och dalbana med helikoptern.
  Nu kan jag koncentrera mej mer på utsikten istället.
Det slår mej hur otroligt många runda blå pooler det finns i Sverige, ett samhälle som vi flyger över finns det en pool och en studsmatta på varje tomt. Precis som hemma hos oss.
  När man flyger över småland kan man verkligen se hur stormen Gudrun skövlat stora ytor med skog, det ser ut som en jätte gått fram där nere, för skogen ligger i långa breda gångar rakt igenom skogen.
  När vi flyger in över Östergötland försöker jag se vilka ställen man känner igen, det är ganska enkelt i och med att vi följer E4:an i stort sett hela tiden.
  När vi närmar oss Norsholm med Roxen, blir det helt plötsligt riktigt intressant att flyga. Läkaren kommer ihåg att vi är ifrån Norsholm.
-Vi kanske ska dra ner på takten så du hinner se något.
 Men just då gjorde det inget att vi tog oss snabbt fram.
 Helikoptern flyger precis över sjukhuset i Norrköping, det ser mycket större ut så här uppifrån.
Man kan inte landa vid sjukhuset så vi landar på Kungsängen, ambulansen är redan på plats och väntar på oss.
 Äntligen nere på fast mark igen, rotorn saktar ner, stannar och tystnar.
  En av piloterna öppnar dörren och jag kan komma ut, jag hade glömt hur högt upp jag var och jag rasar ner på asfalten utanför.
 -Nu glömde du ju att ta Saga!
 Men dom märkte att mina ben knappt bar mej, så dom tog Saga åt mej, mina armar orkade inte bära något just då.
  Ambulans killarna kom fram med båren som jag fick lägga mej på.
-Ä duuu redåå att ååka nuuu?
När man inte hört östgötska på nästan en hel månad skar det i öronen, men samtidigt var det skönt att vara hemma.
 Vi lastades in i ambulansen tillsammans med läkaren som skulle följa med upp och lämna över oss till nästa läkare i Norrköping.
 Nu var vi ju på hemmaplan i alla fall.