Sköterskan skulle bara tvätta det sista och snygga till Saga inför överlämnandet till nästa sjukhus. När hon kom till området runt halsen, skulle hon försiktigt tvätta runt cvk(en infart med en liten plastslang som satt i en ven i halsen, där man kan ta prover, ge mediciner mm) nu blev det så olyckligt att cvk:n ploppade ut precis som hon höll på att tvätta där.
En cvk sätter man dit i en steril miljö, så Saga fick tas upp till operation för att sövas och för att sättas dit en ny, man syr dessutom fast den med några stygn.
Det var ju bra att det fanns en sådan och att det var gjort redan nere i Lund, då det är ett enkelt ingrepp där.
Men nu tog det lite extra tid då man helst ska vara fastande före man söver ner någon.
Helikopterteamet hade ju redan kommit, och Saga var inte deras enda patient denna fredag. Men nästa patient fanns uppe i Uppsala, så man ville inte lägga om flygningen heller. Temat fick ett par timmars rast och passade på att äta något.
Nu spelades åter scenerna från Linköping upp, skulle det nu bli lika krångligt att ta sej hem som det var att ta sej ner?
Men efter mycket om och men var vi så redo, och resten vet ni ju redan.
När vi väl kom till Norrköping måste ryktet om att vi egentligen inte ville vara i Norrköping ha spridit sej. Vi fick det bästa rummet, med egen ingång och egen parkeringsplats precis utanför dörren.
Saga och jag gjorde oss hemmastadga innan Per och Tilda kom dit ett par timmar senare.
Eftersom dom visste att vi bott på sjukhus så länge så fixade dom så att vi kunde stanna hela familjen på sjukhuset, Per och Tilda bodde i varsinn resesäng i den lilla smatten medans jag och Saga delade säng inne i stora rummet.
Den stackars kvinna som varit den som vi tyckte hade varit mest drivande förra gången skulle precis gå på sitt kvällsskift och skulle bara komma in och hälsa.
Jag var på toa just då, men hörde hur Per med väl valda ord sa vad han tyckte och tänkte om henne. Han bad henne även vänligt att inte visa sej inne på vårat rum något mer.
Hon försvann ut, och jag förstod att hon hade tagit det hårt.
Några dagar senare satt vi i samtal med sköterskan, kuratorn och en läkare så fick vi gå igenom det som hänt, hur vi upplevt allt, och hur dom upplevt det hela.
Det hela slutade lyckligt, allt blev upprätt, alla kände sej bra till mods igen.
Så vi kom till Norrköping fredagen den 26/6-09, nu skulle vi ju bara bli så bra att hon inte behövde någon infart eller syrgas mer. Medicinerna skulle trappas ut så hon skulle bli helt oberonde av dom
På bilden ligger Saga och sover och Per tittar på TV, titta bara på stilen, sådann dotter sådann pappa.Under tiden som vi bodde på sjukhuset avlöste vi varann, så Tilda och jag åkte hem till huset och djuren varje dag för att inte fler människor skulle vara tvugna att ställa upp och hjälpa oss så mycket som dom redan gjort.
Så efter att alla hade varit i Norrköping i en vecka blev vi utskrivna fredagen den 3/7-09.
Jag hade läst tidningen på sjukhuset och såg att Lövdalens blomrea började just denna dag.
Vi åkte ju ändå förbi där på vägen hem, och vi hade inga blommor hemma överhuvudtaget.
Det var lite pirrigt att gå den korta biten från bilen till växthuset, jag hade inte pratat med Ann-Marie på ett bra tag, hon visste ju inte ens att vi fått ett barn till, och jag hade inte orkat höra av mej och berätta något heller.
Så först såg hon bara mej, och jag kunde se på allas min "jaså det passar att komma nu när det är rea",
men så såg hon att vi hade en barnvagn med ett litet barn i. Så när hon fick höra hela storyn förstod hon ju hur allt hängde ihop, det hade ju varit en underbar vår och försommar med mycket sol och värme, och så bleka som vi var insåg hon ju att vi talade sanning.
Ann-Maries son Emil hade också en lite knölig barndom med mycket sjukdom, så hon visste ju hur det kunde vara.
Efter många krammar for vi hemåt med en fullastad bil med lite allt möjligt.
Det var underbart att vara hemma igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar