Till Tilda...

Vår älskade äldsta dotter, så lätt livet var när man bara hade ett friskt barn, då livet gick "som på räls".
Tilda var ju vårat universums medelpunkt, men som hamnade någonstans på sidan av.

  Tilda var den sista i dagisgruppen som inte hade något syskon, så hon var väldigt glad över att äntligen även hon skulle få ett syskon.
  Tilda var helt säker på att få en lillasyster, Per och jag trodde att det bodde en Oscar i magen, i efterhand får man vara glad att Tilda hade rätt, då tjejer har lättare att överleva.
  Någon dag innan Saga föddes gjorde Tilda några teckningar, en med en tjej med guldhår som hon skrev Tilda på, en med en lite mindre tjej med väldigt ljust hår där hon skrev Saga på.
  Vi hade inte diskuterat namn så direkt, då vi hade gjort det innan Tilda föddes och inget av dom namn vi hade tänkt passade, utan det var nästan så att hon sa själv att hon hette Tilda.
  Allt som skulle bli så himla bra! Jag minns att jag intalade mej själv att när jag får barn nr 2 får jag  "inte glömma" Tilda, det är ju så lätt att första barnet hamnar i skymundan när man får ett nytt barn.
  Jag hade ju aldrig kunnat drömma om hur det verkligen skulle bli, och tur var väl det kanske.
  Men hur blev det nu då?
 Jo jag blev den mamma som svek mitt barn, all min energi gick åt till att ta hand om Saga, från dag ett.
När vi låg på sjukhus fick Tildas energi gå åt till att hålla sej så lugn som möjligt, helst inte synas eller höras.
  När jag var med Tilda var jag aldrig riktigt närvarande, barn känner av det, även om man inte vill tro det.
  Jag såg nog att Tilda for illa och inte mådde bra, men orkade inte ta det till mej, orkade inte med att ha två barn som for illa.
  Men Tilda hade tur, hon har en pappa som orkade se hennes behov och satte henne i första rummet.
Per och Tilda kom varann väldigt nära under denna tid och framåt, ibland kan jag känna ett hugg i hjärtat av avund av detta, men jag vet ju att jag har bara mej själv att skylla.

 Det är så himla lätt att vara efterklok, att nu se var man gjorde fel, tog fel väg.
 Jag kan inte vända men jag kan försöka använda min inre kompass och försöka hitta rätt väg igen så våra vägar möts på riktigt igen.
  Ibland när vi bara hittar på saker vi två kan jag ibland se glimtar av vårt "gamla liv" då det var vi mot världen, men så kommer stinget igen av att jag svek dej.
  Jag ser ju så mycket av mej själv i Tilda, jag höll också upp en fasad som liten, det alltid glada barnet som kämpade för att inte visa hur dåligt man mådde.
  Tilda började döva sin inre smärta med godis och cola, Per och jag försökte döva vår smärta mot Tilda med att köpa allt hon ville ha.
  Men det var inte saker eller godis Tilda behövde just då, hon hade behövt framförallt sin mammas närhet och kärlek, att jag skulle ha varit så stark att jag skulle räckt till båda mina barn.
  I samma veva flyttade Tildas äldsta vän Ella, och Tildas klass delades i två grupper där Tilda blev ensam och dom andra kompisarna hamnade i andra gruppen.
 Per och jag försökte att få dom att ändra beslutet men det stod fast.
  När Tilda började ettan hade dom flesta barnen redan lärt sej läsa under sommarlovet, men detta hade vi inte haft en tanke på då vi tyckte att det är ju något man lär sej i skolan.
  Med andra ord hamnade Tilda efter i skolan. Så det blev en ordentlig uppförsbacke för henne.
 Hon kämpade på, och hamnade i hjälpgrupp där hon hatade läraren. Tildas riktiga lärare Linnea såg vad som hände och tog själv över Tildas studier.
 Tilda blev hennes lilla favorit och i Linnea fick Tilda det stöd och uppmuntran hon behövde.
 Nu gjorde det inte så mycket att Tildas vänner fanns i andra gruppen, hon hade ju världens bästa lärare, en sån som alla skulle behöva ha!

  Vid jul-09 släppte så äntligen läsningen, och hon lärde sej att läsa.
 Det är som att lära sej cykla, helt plötsligt kan  man det bara, en underbar känsla.
  Idag är hon bland dom bästa i klassen, häromdagen hade hon högläsning inför klassen, duktiga unge.
  Men ingen kan förstå vad Tilda har gått igenom eller hur hon egentligen mår, så hon lever ett ganska ensamt liv.
  Men hon är en stor idol för hennes lillasyster, och dom håller ihop i vått och torrt. Kärleken mellan dom och samhörigheten lägger sej som bomull runt ett trasigt hjärta.

  Mina älskade små tjejer som jag älskar över allt annat!