Det första jag gjorde denna fredag den 26 juni-09, var att slå på TV:n.
TV 4 som vanligt, den stora nyheten denna morgon var att Michael Jackson var död.
Jag är inget jättefan, men han är ändå en ikon, så den här dagen kändes det som vad som helst kunde hända.
Jag lämnade över Saga till personalen så jag kunde gå över till Ronald för att packa och städa det sista med Per och Tilda.
Vi sa hej då till alla vi lärt känna på Ronald, det är lite dubbelt med att säga hej då.
När det var klart gick vi runt på BIVA och sa hej då till all personal vi lärt känna där, många av dom hade semester, men det blev en hel del kramar ialla fall.
Det var ju inte med ett lätt hjärta man skulle åka hem, vi kände oss ju inte trygga alls.
Vid lunch kom så ambulanshelikoptern som skulle transportera oss hemåt.
Det var inga i det teamet som jag kände igen, vi hade gjort upp att jag skulle flyga med Saga, och Per och Tilda skulle köra bilen hemåt.
Denna dag var det ett helt underbart väder, strålande sol och varmt, ac-n hade gått sönder i saaben så Per menade på att både Saga och jag hade det bättre i helikoptern, än i denna varma bil i så många timmar.
Saga rullades i sin sjukhus säng tillsammans med jag, Per, Tilda, en sköterska, en helikopterläkare och två helikopter piloter i full mundering.
Helikopterplattan ligger på taket till huvudbyggnaden, ett stort antal meter upp.
Det blåste ordentligt den här dagen, jag försökte tänka bort hur högt upp vi var, från taket såg man hur långt som helst, det var det jag försökte koncentrera mej på.
På darrande ben tog jag mej med dom andra ut till mitten av plattan där helikoptern stod, den såg så liten ut. Det blåste så det kändes som man skulle följa med vinden över kanten.
Saga placerades mitt i helikoptern i en bilbarnstol med barnhörselskydd över öronen, jag tog plats mitt emot på sätet brevid med bälte och hörselskydd med mikrofon och en knapp som man var tvungen att trycka in för att dom andra skulle höra när man pratade.
Per och Tilda gick tillbaka till den lilla kuren där hissen fanns.
Nu startades rotorn på taket, och man kunde höra hur den varvade upp.
Läkaren märker hur hysteriskt rädd jag är, jag försöker hålla mej lugn, men det är svårt.
Jag har flugit helikopter förut, men då var det vindstilla och lugnt, jag försökte djupandas för att försöka få ner pulsen något ialla fall.
Vi lyfter, jag vinkar till Per och Tilda, det känns som helikoptern står stilla några sekunder, sen tar vinden tag i den och vi far nästan runt.
Jag hör piloterna prata med varann.- Väldigt vad det blåser idag då.
Jag har suttit och hållt Saga i handen medans jag skräckslagen tittat ut, nu vänder jag blicken mot Saga igen. Hon skriker hysteriskt kan jag se, jag släpper genast hennes stackars lilla hand som nog blev helt klämd av mitt krampaktiga grepp. När hon slipper mitt grepp blir hon nöjd.
Läkaren ser på mej och Saga, och han säger:
-Jag får nog ha mer koll på dej än Saga.
Jag nickar lite och försöker att slappna av.
Det har blåst storm dóm senaste dagarna så luften är full av luftgropar, helikoptern faller handlöst ett antal meter och just då hör man inte ett ljud ifrån rotorn på taket, så det både känns och hörs som att man ska krascha. Dessutom har jag fått för mej att dörren som jag sitter brevid inte är ordentligt stängd, man kan se en ordentlig glipa och dessutom skakar hela dörren.
Den är säkert så stängd som den bara kan bli, men just då vara alla larmsystem påslagna i min skräckslagna hjärna.
Luftgroparna kommer med jämna mellanrum, ca var 5:e min, läkaren ser min plågade min och påminner mej att resan kommer gå fort, det tar ju bara två timmar till Norrköping.
Två timmar känns som en evighet, helst hade jag velat bli avsläppt var som helst, bara man landat säkert.
När det kommer en luftgrop som gör att man nästan lättar från sitsen och helikoptern vinklas lite neråt, då har jag fått mer än nog, antagligen helt vit i ansiktet och med ett rejält illamåeende, ber läkaren piloterna att stiga till lite högre höjd där det antagligen är lite lugnare med luftgropar.
Det blir inte lika tvära kast lite högre upp, luftgroparna finns kvar, men man slipper åka berg och dalbana med helikoptern.
Nu kan jag koncentrera mej mer på utsikten istället.
Det slår mej hur otroligt många runda blå pooler det finns i Sverige, ett samhälle som vi flyger över finns det en pool och en studsmatta på varje tomt. Precis som hemma hos oss.
När man flyger över småland kan man verkligen se hur stormen Gudrun skövlat stora ytor med skog, det ser ut som en jätte gått fram där nere, för skogen ligger i långa breda gångar rakt igenom skogen.
När vi flyger in över Östergötland försöker jag se vilka ställen man känner igen, det är ganska enkelt i och med att vi följer E4:an i stort sett hela tiden.
När vi närmar oss Norsholm med Roxen, blir det helt plötsligt riktigt intressant att flyga. Läkaren kommer ihåg att vi är ifrån Norsholm.
-Vi kanske ska dra ner på takten så du hinner se något.
Men just då gjorde det inget att vi tog oss snabbt fram.
Helikoptern flyger precis över sjukhuset i Norrköping, det ser mycket större ut så här uppifrån.
Man kan inte landa vid sjukhuset så vi landar på Kungsängen, ambulansen är redan på plats och väntar på oss.
Äntligen nere på fast mark igen, rotorn saktar ner, stannar och tystnar.
En av piloterna öppnar dörren och jag kan komma ut, jag hade glömt hur högt upp jag var och jag rasar ner på asfalten utanför.
-Nu glömde du ju att ta Saga!
Men dom märkte att mina ben knappt bar mej, så dom tog Saga åt mej, mina armar orkade inte bära något just då.
Ambulans killarna kom fram med båren som jag fick lägga mej på.
-Ä duuu redåå att ååka nuuu?
När man inte hört östgötska på nästan en hel månad skar det i öronen, men samtidigt var det skönt att vara hemma.
Vi lastades in i ambulansen tillsammans med läkaren som skulle följa med upp och lämna över oss till nästa läkare i Norrköping.
Nu var vi ju på hemmaplan i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar