Nu började personalen prata om att vi snart skulle flyttas över till ett sjukhus närmare hem.
Helt ok tyckte vi, då vi trodde att vi skulle få komma tillbaka till Neo-Linköping.
Men så var det inte tänkt, vi skulle tillbaka till Norrköping. Där allt det hemska hände för ett antal månader sen.
Både Per och jag fylldes med ångest bara vi tänkte på vad som hänt där.
Per gick in för att försöka få oss tillbaka till Neo, där både Saga och vi kände oss trygga, men när även dom på Neo tyckte att vi skulle till Norrköping, fick vi finna oss i det hela.
Nu var det bara att vänta på att överflyttningen skulle bli av. Av erfarenhet kunde dom besluten komma ganska plötsligt.
Nu började Saga kunna vara med någon timme ute på lekterapin, Saga tyckte att det var helt underbart att kunna vara ute i friska luften.
Man fick ju vara noga med att hålla henne i skuggan, och alltid ha tröja på. Ärret fick ju inte utsättas för sol på något sätt, då det lätt blev missfärgat.
På torsdagen den 25 juni-09 satt jag åter nere på lekterapins utegård tillsammans med Tildas kompisars föräldrar, Per ringde och berättade att vi fått klartecken för överflyttning dagen därpå.
Det är alltid lite känsligt när man får dessa besked, särskilt när man sitter med andra.
Alla vill ju åka hem, även om man känner sej trygg i denna lilla värld.
Det kommer och går patienter med familjer hela tiden, men vi som bodde där på obestämd tid var en liten klick familjer som kom varann väldigt nära.
Alla blev glada för vår skull, men man kunde se längtan hemåt i allas ögon.
Det var bara att så snabbt som möjligt ta sej till Ronald för att börja plocka ihop så mycket som möjligt.
Per var uppe hos Saga medans Tilda och jag packade.
Innan vi gick upp till sjukhuset gav vi koi-fiskarna i dammen lite brödsmulor, dom var så vana att bli matade att dom alltid dök upp hela gänget bara vi visade oss.
Ros doften låg tung över den lilla vackra parken, den här sista kvällen i Lund, så var det dags att gå tillbaka och lösa av Per på avd 67.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar