Avd 67 igen

  Så var det då dags för flytten ner till avd 67.

 Biva-personalen tog bort alla elektroder och andra slangar och drän. Nu hade Saga bara kvar en infart, pga att Saga är så svårstucken, och sondslangen i näsan. Hon hade fortfarande tillgång till syrgas på tratt vid behov, men det hade också blivit så mycket bättre.
  En barnsköterska från 67:an kom och hämtade oss med en av deras barnvagnar..
 Saga gillade verkligen att kunna åka vagn igen, att sängen rörde på sej och att det hände saker hela tiden.
  Vi fick vårt egna rum på 67:an och blev återigen en delad familj, men bara på nätterna.
 Jag och Saga på avd, och Per och Tilda på Ronald.
  Det var tänkt att Saga skulle sova i sjukhussängen, men med personalens godtycke hade jag Saga med mej i bäddsoffan istället. Hon slappnade av och somnade mycket lättare, men led av svåra mardrömmar och vaknade ofta och var otröstlig, tills hon insåg att hon inte var på Biva längre.
  Jag har alltid varit övertygad om att kroppskontakt är livsviktigt för småbarn, titta bara på hur aporna bär runt på sina små. Så efter ett litet tag försvann mardrömmarna, men abstinensen från dom tunga medicinerna hängde kvar ett bra tag.
  Hon körde okontrollerat med tungan, jag hade en tanke i bakhuvudet och var livrädd att det kanske var av den syrebrist som hon led av som nyfödd. Men hoppades innerligt att det bara var abstinensen som gjorde sig påminnd.
  På dagarna var jag ute på lekterapins gård med Tilda och hennes kompisar, medans Per tog hand om Saga uppe på avd 67.
  Det är nu mitten av juni-09, så det är skönt att få lite luft i några timmar, och se friska barn springa omkring.