Blodförgiftning

 Allt rullade på, Saga blev bättre och bättre, men så stannade hon av och blev sämre.
 Hon fick svårare att andas, blev flämtig och kräkig, fick hög feber.
  En läkare höll på att undersöka henne inne i behandlingsrummet på avd, då fick Saga åter igen en feberkramp. Han tittade skeptiskt på Saga.
  -Varför gör du så här för? Du som snart var på väg hem.
  Per och jag tittade på varann, vi visste att han inte menade hem till huset, utan till något sjukhus i Östergötland. Men det kändes ändå för tidigt.
  -Barnen brukar ju bara vara på avd ett par dagar och sen flyttas över till sitt hemsjukhus, men som hon mår just nu är hon ju inte flyttbar, och vi som har platsbrist.
  Vi ville verkligen inte hemåt just då. Man känner sej så trygg i Lund, att flyttas nästan 50 mil därifrån kändes mindre bra, vi hade bara varit på avd ett par dagar.
  När man tagit ett antal prover kom man fram till att Saga fått blodförgiftning igen, tack vare en infart, igen. Så man tog bort hennes enda infart och satte en ny, så fick hon återigen en kur med antibiotika.

 Nu behövde hon återigen syrgas via grimma. Så tre steg fram och två tillbaka.