Slutet på Biva

   Tillslut tog man även bort syrgas grimman, så nu hade hon bara syrgas på tratt som ändå låg en bit ifrån näsan, och hon behöll ändå syresättningen.Helt otroligt!
   Sonden var ju fortfarande kvar i näsan.
  Den kroppsdel som Saga var mest rädd om var just sin lilla stackars näsa som fått utstå mycket!
 Så hon fick stor ångest bara någon närmade sej näsan med fingrarna.

  Nu hade hon knappt inget av midasolanet kvar- den medicin som gjorde att hon skulle få minnesluckor, bara lite lugnande och lite smärtstillande kvar.
  Personalen började förberedda oss för att vi snart skulle flyttas en trappa ner till avd 67.
 Ett stort och bra steg i rätt väg till tillfrisknandet, men det kändes enormt skrämmande då man på avd ska hantera Saga själv som sitt eget barn. Något man naturligtvis längtade efter, men man var ju livrädd att något skulle gå fel, nu hade allt gått så bra, och det var något vi inte var vana vid!
  Det var dessutom väldigt länge sen som hon inte låg på en IVA-avd senast.
 Personalen såg vår oro, och tittade på oss med lugn blick.
-Vi finns ju bara en våning bort, skulle något gå fel kommer hon tillbaka hit. Vi skulle inte skicka henne vidare om vi inte trodde på det själva. Vi tar inga risker!
  Hon hade ju fortfarande ganska hemsk abstinens efter utsättningen av alla tunga mediciner, man såg verkligen vilka otäcka biverkningar starka mediciner har när man tar bort dom.
   Skakningar, ryckningar och krampningar, men för varje dag blev det ju bättre.
  Så nu var det bara att packa ihop lite saker på Ronald och invänta förflyttning till avd 67, för det var ju dessutom platsbrist på Biva, då man på sommaren stängde ner många vårdplatser pga semester.