Det går framåt

  Man började trappa ner Sagas starka mediciner och hon kunde vara lite mer "vaken" för varje dag.
Man såg hur hon blev starkare och starkare för varje dag.
  Det som hade släppt inom mej när man fått reda på att operationen gått bra, gjorde sej påminnd. Nu blödde jag som aldrig förr. Jag fick gå upp till förlossningen som låg i huset intill Ronald och hämta deras stora bindor för att klara mej.
  När Arvid åkt kom en familj som kom från Bosnien från början, deras lilla dotter var två år och hade opererats för femte gången. Mamman märkte hur blek jag var och att jag höll på att svimma när jag suttit hos Saga och skulle resa mej.
  Hon berättade att hon hade reagerat likadant första gångerna när deras dotter opererades.
Personalen ringde till gyn så jag fick en akuttid, jag tyckte att det var onödigt, då jag in i det längsta hoppats på att det skulle sluta av sej själv.
  Jag mindes att när jag var på gyn i Lund senast ville dom att jag skulle kolla upp mej en mån senare. Men i och med att vi åkte hem tyckte jag att det kändes onödigt, så nu hade det gått ett antal månader sen dess.
  Efter en snabb undersökning upptäckte dom att hela livmodern var full med blod, dom ville lägga in mej för skrapning, men det ville jag absolut inte.
 Jag fick äta en medicin som gjorde att det blev som en kemisk skrapning, och det funkade bra, blödningen avstannade efter någon dag.

   Saga blev sakta bättre och bättre, personalen började trappa ner respiratorns funktioner så Saga själv fick visa hur mycket hennes lungor klarade av.
  Man såg med bävan hur hon kämpade på och faktiskt fixade att mer och mer andas helt på egen hand.
  Tillslut gjorde dom det ofattbara, man tog bort respiratorn helt. Det var helt fantastiskt att se att det funkade som det skulle.

  Nu hade Saga bara hjälp med syresättningen genom grimma direkt i näsan, och det funkade.
   I och med att hon var piggare fick Sagas händer lindas med gasbinda för att hon inte skulle rensa bland elektroder och grimma och sond, nu ville hon ju bli av med allt, och hon var väldigt stark för att nästan bara legat hela första delen av sitt liv.
  Hon rev även med naglarna över operationssåret så en del av teipen lossnade, men det var helt ok enligt personalen. Det kliar nog en hel del när såret läker.
  I och med att kroppen inte hade utvecklats som den skulle lärde hon sej olika trick med munnen. Hon kunde vända huvudet och få tag i nappen på alla möjliga sätt. Då den oftast hamnade upp och ner i munnen, lärde hon sej att vända den rätt med tungan.