Söndagen den 21 juni-09, var jag och Tilda nere på lekterapins utegård, jag satt och pratade med Ulrika, våra döttrar hade verkligen hittat varann och vi bodde grannar på Ronald.
Dom var från Örnsköldsvik, över 100 mil hemifrån, deras yngsta dotter Lisa hade sakta men säkert insjuknat i någon ovanlig form av canser som bröt ner kroppen.
Just den här dagen satt vi och kom in på ett ganska konstigt ämne, vet inte varför, men det bara blev så, vi diskuterade våra barns situation, jag tyckte att dom hade det värre än oss, och hon tyckte att vi hade det värre än dom. En ganska patetisk diskution egentligen, men vi satt och blev mer och mer irriterade på varann.
Jag tyckte att det skulle vara hur hemskt som helst att se sitt barn som lärt sej gå, prata, äta, gå på toa själv, mm tappa allt detta.
Hon kunde inte gå själv, hennes muskler förtvinade tack vare att inte kroppen orkade, hon hade ständig värk, hon var ju så tunn så hon hade ont när hon satt, låg eller vad som helst.
En fyraåring som borde ha benen fulla av spring, låg nu på sitt vårdrum med sond och näringsdropp, kateter och gick på tuffa behandlingar två gånger i veckan, så smärtsamma att hon sövdes ner varje gång.
Ulrika menade att Saga som bara var en liten baby, hade ju aldrig fått chansen att vara liten och frisk, inte fått den närhet som hon förtjänat, inget normalt liv.Saga skulle ju aldrig heller bli frisk någon gång, utan var dömd att leva som sjuk hela sitt liv.
Vi satt där och vägde för och nackdelar inför varann, medans två familjer med tonårsbarn kom in på gården. När man varit där ett tag känner man igen folk som brukar vara där, dom här hade vi inte sett innan.
Allt var lugnt och fridfullt, barnen for runt och lekte som vanligt.
Familjerna som kom hade gått in på lekterapin, vi såg föräldrarna lämna lekterapin för att gå upp till någon avd igen, inget konstigt med det.
Nu var det ju söndag och då var ju lekterapin obemannad, det finns nycklar på varje avd att låna så man kan ta sej in, men nu var det sommar så dörren från innergården stod öppen.
Plötsligt blev det ett väldigt liv där inne, och jag såg den lilla treåriga ( adoptivflickan från Kina, kommer ju inte ihåg hennes namn just nu) tjejen från avd 67 komma ut och hysteriskt leta efter sin mamma, som gått ut för att få lite luft.
Fler barn kom utrusande, jag kunde höra hur det kom kraschande ljud där inifrån.
Jag och Ulrika som suttit precis utanför hörde ju vilket liv det var, jag skulle bara kolla vad som hände och kände mej ganska lugn när jag gick in genom "altandörren".
Där inne roade sej tonåringarna med att välta möbler, slå sönder det mesta som kom i deras väg.
Jag blir inte ofta arg, det går att räkna på fingrarna, men när jag blir arg blir jag det rejält. Den här gången blev jag lika överraskad som alla andra.
Killarna som alla tre var huvudet högre än jag, undrade väl vad det var för konstig kvinna som med all undertryckt ilska, ångest och abstinens formligen kastade ut dom därifrån.
Denna fina trygga oas mitt i detta stora sjukhus, blev traschat av några unga killar som inte hade något bättre för sej än att förstöra det bästa som finns för både sjuka och friska barn.
Jag kan än idag känna hur jag skakar i hela kroppen av ilska än idag. Det var nog tur att inte Per var där just då!
Killarna försvann därifrån och jag gick ut till dom andra där ute.
Mamman till adoptivtjejen kom fram.
-Oj oj att det fanns så mycket kraft i din lilla kropp, det hade man inte kunnat tro.
Jag var tvungen att gå och sätta mej för det blev en sån urladdning så benen bar mej inte.
Vi hjälptes alla åt att städa iordning det så gott det gick.
När lugnet lagt sej kom de tre killarna tillbaka, nu med sina pappor, jag var helt hundra på att jag nu skulle få stå till svars för att jag kastat ut deras söner.
I deras kultur har ju inte en kvinnas ord någon som helst pondus, jag stannade kvar på platsen för att ge dom chansen att konfrontera mej om dom ville det, men inget hände.
Tillslut lämnade dom området och allt återgick till det normala.
Just då kändes det väldigt skönt att få detta utbrott så jag kunde ränsa lite bland alla känslor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar