Inför operation

 Några dagar innan operation var det dags att lägga Saga i respirator, för att hon skulle vänja sej vid detta och få vila så mycket som möjligt.
 Jag ville vara med så länge som möjligt, men den unga läkaren tyckte att jag skulle gå.
 Jag vet inte vad jag tänkte på just då, men jag trodde väl att jag skulle hinna ut innan hon "försvann" helt.
-Du ska nog gå ut nu!
-Jag kan vänta en liten stund till.
 Saga fick sitt medel och sen gick allt väldigt snabbt, och det var väl det läkaren hade velat skydda mej ifrån.
 Saga slutade att andas, det är säkert helt normalt, men jag var inte beredd på det, så att se henne ta "sista andetaget" var nog det vidrigaste jag sett.
  Nu var hon ju helt utslagen och det gällde att få in tuben så fort det bara gick. Det såg ganska makabert
ut när dom böjde hennes lilla nacke bakåt på ett väldigt bryskt sett, för att intubera henne.
 Hon såg mer ut som en livlös docka än ett levande barn.
  Jag började backa ut ur Sagas sal för att hinna se så mycket som möjligt, men ändå ta mej ut som dom bett mej om.
  På darrande ben tog jag mej till ett fönster längst ner i korridoren, för att försöka bli av med bilderna som bränt sej fast på näthinnorna.
 Jag hörde läkaren skicka ut en sköterska för att leta rätt på mej, för nu var hon ju ilagd i respen och klar.
 När jag kom in igen hade dom fixat till henne så hon såg ut som "vanligt" igen.
-Jaha nu har du varit med på en intubering. Det är inget vi egentligen vill att föräldrarna ska se.
-Nej jag förstår det, svarade jag.

 När jag sett att allt var bra, gick jag ut till Per och Tilda som var ute på gården vid lekterapin. Det var skönt att få lite luft och se barn springa omkring utan slangar och apparater.

  På eftermiddagen tog dom avtryck på Sagas näsa för att göra hennes alldeles egna c-papp form. Den hon hade haft hittills hade ju tagit upp halva ansiktet, så den skulle sitta så mycket bättre och vara nättare.Den skulle sen skickas vidare för tillverkning, så det skulle ju ta några veckor.