Tyvärr kommer jag inte ihåg allt som hände och i vilken ordning, vi tog inte ens några kort egentligen under den här tiden (2,5 mån) och jag har inte ens tänkt på det föräns nu. Jag har inte ens orkat titta på bilderna, även om jag ser att det är Saga på bilderna.
Nu efteråt har man ju sett bilder på barn i samma situation, och då kan jag känna, men vad jobbigt det måste vara att ha ett barn som är så sjuk, vad svårt det måste vara.
Att ta in vår egen smärta har varit för svårt, men jag har kännt att det är dags att gå tillbaka och verkligen gå igenom precis hur det var, att verkligen inse att ja vi har ett svårt sjukt barn. Men jag vill inte byta henne mot någon annan, Saga har visat mej att inget är omöjligt, jag har aldrig mött någon med så mycket livsvilja och så mycket livsglädje. Det visade hon ju inte så mycket under Neo-tiden, för den tiden mådde hon ju som sämst, det var då man undrade vad man höll på med. Att stå brevid och se sitt barn kämpa för varje andetag, undra om hon skulle klara nästa ångestattack då hon själv knappt trodde på det, men däremellan fanns inget tvivel alls. Då kunde jag känna, jag har ingen rätt att ens tänka tanken då hon kämpar som hon gör.
Jag kämpade också på med min bröstpump även om det gjorde mer ont än att det producerades mjölk, men jag bet ihop, om det bara var detta jag behövde göra så var det väl bra med det.
Mjölken hade ju alla vitaminer och antikroppar som Saga behövde.
Saga hade haft en bra period ett tag, men plötsligt fick Saga hög feber som från ingenstans. Vi blev väckta mitt i natten av läkaren som varit inne hos Saga, nu hade hon över 41 grader och stigande. Hon hade fått feberkramper så man hade lagt henne på kylmadrasser och utan täcke.
Att komma in på salen och se henne ligga naken, kokhet men huttrande, personalen la tvättlappar doppade i iskallt vatten över henne för att hålla ner febern, var väldigt skrämmande.
Dom tempade henne varje kvart, febern var fortfarande stigande. När febern var 42 fick hon ännu en feberkramp.
Jag var på toa så jag missade även den feberkrampen som tur var. Det är inget trevligt att se när ens barn krampar, men Per såg det, och mina föräldrar fick ju se mej göra detta som liten och det minns dom än idag.
När den krampen släppt började febern ge med sej.
Sakta men säkert vände den neråt igen. Även när febern var som högst sa även personalen att hennes blick var så otroligt klar, även när hon nästan var helt utslagen av feber fortsatte hon att kämpa på.
-Hon är en riktig kämpe, och det är ju tur det!
Några timmar senare var hon nere i normal febertemp igen, så febern försvann lika fort som den kom.
Dagen därpå berättade dom att Saga fått blodförgiftning, jag tänkte direkt på Alfred i Emil, det enda jag kände till. Läkaren såg att vi blev oroliga men förklarade att det var väldigt vanligt i och med att Saga hade några infarter. När dessa suttit ett tag var det vanligt att någon hudbakterie följt med blodet in i systemet, men nu fick Saga antibiotika som skulle ta hand om det.
Saga blev sakta men säkert bättre igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar