Lite om Neo-IVA

Livet gick vidare, Saga blev bättre och man testade att ta ur henne ur respiratorn, men man fick prova ett par gånger innan hon fixade att bara ha c-papp. Då hade lungorna och luftrören tillfrisknat skapligt ialla fall.
 Nu kunde man börja sitta med Saga i famnen igen. Jag somnade alltid, ljudet av c-pappen påminde om det monotona ljudet av en dammsugare. Det gick åt tre personal för att lyfta henne till mej när jag skulle sitta med henne, så det behövdes lite planering varje gång, det var inte bara att spontant plocka upp henne. Hela min kropp skrek efter att få ha henne hos mej, men det var bara att bita ihop.
 Den som for mest illa under den här perioden var ju faktiskt Tilda, i och med renoveringen av barnavd fanns det knappt någon lekterapi heller.
 En fullt frisk 6-åring instängd på mindre än 10 kvm, det hade funkat i en vecka, men nu gick tiden och dagar blev till veckor.
 Vi tog in Tildas sparkcykel och köpte ännu en och hade sparkcykelrace nere i kulvertarna på kvällarna, på dagarna försökte vi ha Tilda på dagis så mycket som möjligt. Under den här tiden var dagis något underbart för Tilda, någorlunda trött i både hjärna och kropp.
 Vi skaffade en bärbar dator, något som vi haft mycket nytta av.
  Ekonomin var något man inte orkade tänka på just då.
Efter några veckor var Saga så pass frisk att hon flyttades till grannsalen, sal 20 som var en fyrsal. Saga som fortfarande fick väldigt mycket lugnande fick ändå väldigt mycket ångest attacker. Ibland såg det ut som hon höll på att kvävas och ibland som att hon höll på att drunkna, och hela tiden var hon så kallsvettig att hon fick byta kläder och sängkläder flera gånger om dagen. Stackars Saga gick inte att bada i balja så man fick försöka tvätta henne med tvättlappar så gott det gick.

 Personalen var på helspänn hela tiden och sa alltid att hon låg utanför deras kunskaps gräns, dom hade ständig kontakt med Lund, men Lund kunde inte göra så mycket då hon stod på tillväxt. Helst skulle hon vara 6 mån eller väga tillräkligt mycket. Båda delarna kändes väldigt avlägset då Saga kräktes flera gånger per dag.
 Det var bara att ta en dag i taget och se tiden an.
 Hon var väldigt populär bland personalen, då Neo-barnen mest bara skulle vara ifred och växa på sej. Saga behövde ju stimmulans dom perioder hon var vaken, dom andra barnen hade två kontaktpersoner vi hade fyra, då alla fyra hade engagerat sej i Saga (Catrine, Carina, Camilla och Ann) särskilt Ann som passade på att sitta med Saga när vi inte var där.
  Man la ner hur mycket resurser som helst på Saga så det kändes ju tryggt.