Till Lund eller...

 Jaha då var det dags. Vi åkte in till Neo med bil och väntade inne hos Saga.
Efter ett tag kom teamet som flugit med helikoptern från Uppsala.
 Två piloter, en läkare och en sjuksköterska.
 Jag tycker väl inte att det är så väldigt kul att flyga(jag har flygit både helikopter och vanligt plan) så det var inget jag såg fram mot.
 När teamet kom passade Per och Tilda på att ge sej iväg, det tar ju dubbelt så lång tid med bil.
 Läkaren skulle koppla om Saga till deras eget andningssystem, då man inte visste hur Vivon skulle funka i helikoptern. Bara han lättade lite på masken ändrade Saga färg och fick åter en av sina attacker.
 När han såg detta insåg han att hon inte skulle klara att flyga med helikoptern, så han ville inte ta den risken, så dom vände tillbaka till Uppsala igen.
 Jaha vad hände nu då?
 Personalen på Neo började kolla upp om det fanns något ambulansflyg ledigt, och det fanns det.
 Nu var klockan runt 9, flyget skulle lyfta vid 13, det var bara att vänta och se. Man fick passa på att äta något då jag varit för nervös innan.
  Tiden kröp fram, jag passade på att ringa till Per för att berätta att vi aldrig kom iväg. Per och Tilda passade på att stanna och äta och vänta dom också när dom kommit halvvägs.
  Efter några timmar ringde dom från flyget och dom ville inte heller riskera något, då dom insåg att man inte kunde garantera att Vivon funkade i planet heller.
  Jaha nu började man undra om vi skulle komma ner till Lund överhuvudtaget?
 Nu fanns det bara ett sätt kvar, med IVA-ambulans som hon var van vid. Det var bara ett problem, det var personalbrist på Neo. En läkare fanns tillgänglig i Stockholm, läkaren skulle ta sej ner till Link och följa med ambulansen till Lund tillsammans med en sjuksköterska från Neo.
  Ännu mer väntan, nu började man bli lite rastlös, efter ännu ett par timmar, klockan var runt 17, fick vi veta att läkaren hade fått förhinder och var tvungen att jobba.
  Per och Tilda hade fortsatt till Lund, och var redan framme.
 Nu började personalen prata om att skjuta upp resan till efter helgen då det redan var fredagkväll.
  Ojdå, hur skulle det nu bli?
  Men som tur var började personalen prata om att en av läkarna-Barbara som snart redan jobbat sitt skift kunde offra sej och följa med, men då var vi tvugna att vänta till hennes skift var klart, runt 21.
  Jaha ännu mer väntan, men man var ju tacksam ändå!
 Efter all väntan hann man ju fundera lite, i all hast med packningen hade jag glömt att packa något till Saga. Vi hade ju hur mycket kläder som helst hemma, så det skulle ju kännas jättedumt att köpa nya kläder till Saga.
  Jag ringde till mamma och pappa som trodde att jag redan var i Lund, så dom kom och hämtade mej så jag kunde åka hem och packa även det.
  På väg tillbaka till stan ringde plötsligt Neo och undrade var jag tagit vägen?
 Den läkare som skulle ta över efter Barbara hade kunnat börja tidigare så vi skulle kunna komma iväg.
Så jag blev uppskjutsad till akutintaget där IVA-ambulansen stod.
  Jag sa hej då till mamma och pappa och skyndade upp till Neo.
 Där var allt klart, bara att ge sej iväg.
 Jag fick lägga mej på ambulansbåren med Saga i famnen, det gick åt tre personal från Neo + dom två ambulans killarna för att ta oss ner till ambulansen.
  Jag trodde Saga skulle krångla och tycka att det var obehagligt, men istället var det nog lite spännande, hon hade ju varit instängd på Neo 2,5 mån.
  Väl inne i ambulansen var vi snabbt uppkopplade och klara.
 Det var en helt underbar maj kväll, nästan magisk. Saga låg och tittade ut på landskapet som passerade förbi utanför dom smala springorna i ambulans fönstret.
 Stackars Barbara var ju lite trött, dessutom åkte hon baklänges i ambulansen, så snart var hon ganska åksjuk. Sjuksköterskan som jag inte träffat innan, använde någon form av plåster så hon klarade sej ganska bra.
  Jag märkte att vi körde väldigt fort, för vi låg hela tiden i vänster filen.
 -Ja dom kör med blåljus och runt 140 km/h, det har man rätt till när det är en IVA-transport, vi vill ju ta det säkra före det osäkra.
  Resan flög fram, nu började vi närma oss Lund, det tog ett tag innan vi hittade ambulansintaget till BIVA. Jag började märka att Vivons batteri hade börjat ladda ur, och den funkade inte så bra längre, så nu började det bli lite panik.
 In på ambulansintaget, koppla loss och sen skynda till hissarna. När vi kom in på sjukhuset kände jag lukten av BIVA, den hade jag inte kännt förut, det blev som en snetändning, jag ville bara följa med ambulansen tillbaka hem igen. Allt som hänt första omgången kom tillbaka, skulle vi nu förlora henne igen, jag orkade inte detta!
  Upp till BIVA, det var Per Westin som tog emot oss även denna gång.
 Saga var ju i väldigt dåligt skick i och med att syresättningen var så låg.
 Barbara lämnade över lite journaler som Per bara ögnade igenom.
 -Jaha ska jag kunna tyda dom här kråkfötterna?
  Jag tyckte så synd om Barbara som fått kämpa på hela resan och antagligen var helt slut.
 Läkar Per gav Saga en ordentlig dos med lugnande för att få henne att bryta panikattacken, och så kopplades hon upp i deras system, så nu såg man hur hon bara kunde slappna av, något hon inte gjort på flera månader.
 Jag hade glömt en väska i ambulansen så jag följde med ner igen.
 Åh vad jag ville åka med dom hem igen, dom märkte att jag tvekade en anning.
 Självklart stannade jag ju kvar, jag var ju bara så trött och full av känslor.
 Jag såg dom rulla hemåt, nu var det bara att gå upp till BIVA igen, vi var ju äntligen här...