Lite om Biva igen

Jaha nu har det löst sej igen, nu har jag bilderna redo.

 Livet gick ut på att få tiden att gå fram till operation, knappt en vecka bort. Man både bävade och såg fram mot den.
  Vi delade sal med ett par från Stockholm som hade en nyfödd bebis, som dom kunde operera direkt. I och med att dom bodde på patienthotellet hade man inte så mycket kontakt med dom.
  Efter några dagar skulle dom flyttas hem till Stockholm igen, det kom samma helikopterteam som skulle hämta Saga i Linköping.
 Helikopterläkaren kände igen mej, han gick direkt fram till oss för att prata, han hade haft så dåligt samvete för att dom inte kunnat hjälpa oss med transporten så han var glad att det hade löst sej ändå trots allt.
  Dom lämnade genom att lyfta från helikopterplattan på taket till huvudbyggnaden.
  På Biva kommer det och går barn hela tiden, om allt går som det ska ligger nog dom flesta barn bara ca 3 dygn på Biva och går sen ner en våning till 67:an eller flyttas direkt hem till sitt ordinarie sjukhus för vidare vård.
 Så rotationen på barn var ibland väldigt stor.
  Innan operationen hade vi genomgång med kirurgen Jens om Sagas operation, han ritade upp Sagas hjärta och berättade om allt som skulle hända.
 När vi gått igenom allt undrade han om vi hade några fler frågor? Man hade ju massor med frågor men något som verkligen tryckt mej ett tag var att jag inte fyllt i något donationskort till Saga.
 Han blev uppriktigt ledsen när jag sa det.
-Jag kan lova dej att den här operationen kommer att lyckas, annars skulle vi aldrig göra operationen över huvudtaget.

  Det kändes väldigt skönt när han sa det, man blev så trygg av allt han sa. Nu ville man bara att operationen skulle bli gjord