Lilla Arvid

 På väg upp i hissen kändes det som att den inte kunde gå fort nog, fast det nog är bland dom snabbaste hissarna vi åkt. Alla tre var så jätteglada och lättade att det riktigt bubblade i oss, man hade kunnat skrika rakt ut av glädje och lycka!
  Vi kom in på Sagas sal, nu hade dom möblerat om, inget konstigt i det egentligen, det hände väldigt ofta.
 Nu låg Saga längst in i rummet med fönsterplats istället för vid väggen vid dörren.
 Jag tog sikte på Saga där hon låg med slangar och dränn och allt annat som ingår efter en så stor operation, men i ögonvrån ser jag någon jag känner igen.
  Det är Arvids pappa som sitter med lilla Arvid i famnen.
  Det känns som att få en spark i magen, glädjen är fortfarande enorm men den fastnar liksom i halsen.
Arvids pappa ler och visar att han verkligen är glad för vår och Sagas skull, men det känns så orättvist.
Per och min blick möts och vi tänker båda samma sak.
  I ena sängen ligger Saga som just fått livets högvinst, detta är början på hennes liv, hon har fått en andra chans.
  I andra sängen finns Arvid som dragit livets nitlott och kommer inte att bli mycket äldre.
 Han kommer inte ens få en chans att få ett liv utanför sjukhusets väggar, han som har en stor fin familj som älskar honom kommer inte att få uppleva det.
  Vi som är mest vana att tillhöra den förlorande delen känner så väl deras smärta och ångest.
  Han gnyr och gnäller, man märker att hans lilla kropp inte kommer orka så länge till.
 Han får mycket smärtstillande, och närhet av sina föräldrar som försöker göra allt dom kan för att göra hans sista tid så bra som möjligt.
  Så bilden man ser framför sej är väldigt talande, Saga i ljuset som kommer att överleva, lilla Arvid i den mörka delen av salen som inte får någon framtid.
   Vi hade ju haft ganska mycket kontakt med just Arvids pappa då vi gått till och från Ronald till sjukhuset ett antal gånger.
   Vi vet ungefär hur illa det ser ut för Arvid som har fel inte på bara hjärtat, utan tarmarna och även flera inre organ som är missbildade.
  Så som föräldrar har dom fått inse det svåra i situationen, och insett att för Arvids del kanske det mest skonsamma är att få somna in.
  Men det gör så fruktansvärt ont när man ser barn dö. Barn ska ju inte vara sjuka och dö överhuvudtaget, dom är ju framtiden.
   När ett barn dör medför det att det är så mycket som dör med den, en framtid och liv som skulle kunna blivit. Alla borde få samma chans.
  Så jag tänker väldigt ofta på Arvid när något är svårt eller tufft i just Sagas fall.
  Jag får ALDRIG sluta vara tacksam för att just Saga klarade sej, det finns aldrig några garantier för något, en enkel infektion, ett felsteg ute på vägen eller vad som helst kan innebära slutet.
 Så man får aldrig ta något för givet, man lever här och nu, DET har Sagas resa lärt mej!
 
På fredag morgonen kom helikopterteamet tillbaka och hämtade lilla Arvid så han skulle få åka tillbaka till Neo-Link för att få somna in på hemmaplan.
 Vi kramade om familjen som reste tillsammans i bilen, medans Arvid flög helikopter.
  Vi var nere i cafeterian när vi såg helikoptern lyfta ifrån plattan uppe på taket, det blåste storm den dagen, och just som den skulle lyfta kom det en vind som nästan blåste in helikoptern rakt in i sjukhusbyggnaden, men lika fort kom en vind från andra hållet och förde den upp och bort, så var Arvid borta.

  Han hade somnat in på Neo på söndagen.

 Då slapp han ialla fall lida mer.