Tilda orkar inte mer...

  Dagarna gick vidare, utanför sjukhusväggarna började det bli vår.
 Det var inget man märkte uppe på Neo, då temperaturen var ganska normal och salarna alltid mörklagda på dagtid. Just för att bebisarna inte skulle störas av det skarpa ljuset.
 Men den som märkte det var Tilda, en fullt frisk 6-åring som nu varit instängd på 10 kvm i snart 6 veckor.
Vi hade försökt in i det längsta för att underlätta för henne, men nu funkade ingenting. Hon hatade allt som hade med sjukhus att göra, vilket resulterade i ett antal raseri utbrott. Även personalen insåg hur det var ställt då hon använde sal 20 som sitt utbrottsrum, då hon mycket väl visste att man var tvungen att vara tyst på salen för dom känsliga små bebisarnas del.
 Det hade blivit ett antal vändor till olika leksaksaffärer och spel och filmställen för att försöka gottgöra Tilda för vad hon måste utstå, men nu klarade hon inte att vara instängd längre.
 Så det var med blandade känslor vi flyttade hem igen. På nätterna var man ju aldrig inne hos Saga ialla fall, i och med att hon nu fått en någorlunda dygnsrytm, men det var ändå känsligt.
 Men vi orkade inte dela på oss just då.
 Så lagom till Tildas födelsedag började vi pendla istället, vilket innebar att Tilda inte behövde vara på sjukhuset överhuvudtaget, och hon var mer än nöjd med det.
 Vi fick hem Basse som varit på landet med Lena och Hasse, vi tog även hem hästarna då dom nu kunde gå ute hos oss istället, så alla fanns på plats utan Saga, vilket kändes väldigt sorgligt, men att ha henne hemma var inget att ens fundera över, då hon hela tiden fick sina ångestattacker.

 Per hade börjat jobba igen, 3 dagar i veckan, samma tid som Tilda var på dagis, så det var ett pusslande för att få ihop vardagen men det gick.
 Allt går bara man vill.