Operationen

  Jaha nu var det onsdagen den 10 juni-09.
Vi hade varit uppe till sent på Biva för att vara med så länge som möjligt, när vi kom till Ronald kunde vi inte sova. I alla fall inte Per och jag.
  Så efter att vänt och vridit på oss hela natten höll vi på att försova oss istället.
Jag skyndade mej upp en snabbsväng för att se henne innan operation, dom var snart klara med alla förberedelserna. Jag skyndade tillbaka till Ronald så Per kunde hinna upp. Han var med fram till slussen innan operation, där han fick se hennes säng rulla igenom dörrarna.
  Det som nu skulle hända under operationen var att man skulle laga hålet mellan kamrarna med gortex, samma material som i tex skor, detta ingrepp skulle hålla "för evigt".
 Sen skulle man sätta dit en kalv-klaff där klaffen fattades och även minska lungpuls-ådern som blivit förstorad pga för stort flöde i och med att klaffen saknades. Den operationen kommer Saga att få göra fler gånger vartefter hon växer.
 Så man tog bort hela delen där klaffen skulle sitta + den skadade delen av lungpulsådern, och satte dit en frisk del med allt i ett.
  Operationen skulle börja vid 10 och vara klart vid 16, så vi hade 6 timmar av ångest framför oss.
 Vi orkade inte vara kvar på sjukhus området, så vi åkte till en 4H-gård i utkanten av Lund.
 Jag minns inte så mycket ifrån den dagen, det var fint väder och vi gick runt bland hästar och höns ute, och kaniner, minigris och lite andra djur inne.
  Om någon sett oss just då måste det sett ganska konstigt ut.
 Två vuxna och ett barn som planlöst vandrade omkring, eller bara satt i gräset och stirrade tomt framför sej, ständigt kollande att mobilerna funkade och vad klockan var.
  Efter ett par timmar stod vi inte ut längre utan åkte tillbaka till sjukhuset.
 Vi var nere på lekterapin, lagom långt ifrån Biva.
  Det är mobil-förbud på lekterapin, men personalen som hade nästan lika bra koll som oss visste att Saga opererades just då och tyckte att dom kunde göra ett undantag.
  Det var några timmar kvar, så Tilda och jag började med varsinna midsommarstänger för att försöka tänka på annat.
  Per spelade TV-spel med några små killar.
   Klockan blev 16 men inte ett ljud från Biva, personalen på lekterapin var lika engagerad som vanligt och väntade dom också.
   Tillslut satt vi alla i det inre TV-rummet med telefonen i handen och bara väntade.
  När klockan började närma sej 17 ringde så äntligen Biva, allt hade gått jättebra och hon var nu på väg tillbaka till Biva.
När jag fick beskedet genom att sitta brevid Per och höra honom prata kände jag att något bara släppte inom mej, något som varit fastlåst sen den chockartade förlossningen.
   Personalens glädje över beskedet var äkta och vi fick varsina kramar allihop.
 Nu ville vi bara upp till Biva.