Barnavd Norrköping

 I bilen på väg till sjukhuset hoppades man på att vi inte skulle behöva stanna så länge på sjukhus, men i nnerst inne visste jag ju bättre.
 Vi blev inlagda på barn igen, på ett sätt var det en befrielse då man kunde slappna av och sova. Något det inte blivit så mycket av den senaste tiden, då det var medicin var tredje timme dygnet runt och där emellan mat och kräkning.
 Nu hade jag hög feber och ont i tänderna (som jag alltid får vid hög feber) så att få vila var underbart just då.
 I och med att vi varit så mycket på sjukhus gjorde dom ett undantag, hela familjen fick stanna kvar. Så med två extra sängar var rummet fullt.
 Saga fick fortsatt vård med alla mediciner, med inhalationer var tredje timme dygnet runt även på barnavd.
 Men dagen därpå (fredagen 13/3-09) det måste ha varit efter 14, för eftermiddags personalen hade just gått på.
 Saga hade börjat rossla så jag ringde på klockan för att dom skulle ge henne hennes medicin.
Barnsköterskan tittade på Saga och sa bara att hon behövde sova.
 Hon bäddade in Saga i filtar för att få henne att slappna av. Stackars Saga blev genom varm och fick ännu svårare att slappna av.
 Jag försökte få henne att lyssna på mej, att hon verkligen behövde sin medicin, för ju mer tiden gick dessto mer rosslade Saga.
 Jag brukade ge Saga medicinen direkt, så fort jag hörde minsta rossel, då man kan häva effekten direkt.
Saga blev mer och mer påverkad, tillslut hämtade hon en sjuksköterska som påstod att det inte fanns några som helst noteringar om att Saga skulle ha några inhalationer överhuvudtaget.
 När även läkaren kom in och påstod detta, visste jag inte vad jag skulle tro. Ingen lyssnade på mej och Saga blev bara sämre och sämre. All personal var inkörd på att Saga bara behövde sova.
 Hennes stackars bröstkorg hävdes upp och ner i allt häftigare takt, för att försöka få luft.
 Jag var så förbannad så tillslut skällde jag ut allt och alla som var i rummet, och då gav dom med sej och hon fick sin medicin, men då hade det gått ett antal timmar och Saga hade hjärtslag på över 200 slag. Hon var inte längre kontaktbar, och helt slapp i kroppen.
  Just då hade jag velat anmäla dom, och så känns det än idag, men jag orkade inte just då. Har man försökt prata med folk inom vården om detta, kände man direkt hur leden sluts. Ingen har vågat ta vårt parti, utan inom vården håller man ihop.
  Tillslut var Saga så dålig så hon lades i c-papp, hennes andning blev lättare.
Men jag var helt knäckt, hade dom lyssnat på mej direkt hade det inte behövt gå så långt.
Med c-pappen hade Saga personal övervakning hela tiden så vi fick flytta in i ett jättefint övernattningsrum. Men det var ingen tröst i all bedrövelse.
 Dagen därpå var inte Saga ett dugg bättre, så hon skulle läggas i respirator och vårdas i Linköping istället.