Från lyxmiljö till kaos

 Tänk om vi hade vetat vad som väntade, men men.
 Vi hade ju haft så väldigt höga tankar om Linköping.
När vi så äntligen kom fram och upp till avd, var dom mitt uppe i värsta renoveringen. Det stod pallar i korridoren med olika byggmaterial, det hängde byggplast som skydd på vissa ställen. Tillslut hittade vi till rummet med Saga. Erica och Linda var med henne så det kändes bra ialla fall.
 Vi trodde att vi blivit visade till ett allmänt rum, soffan var så sliten att det inte fanns något galonöverdrag kvar. Soffan och all inredning var från när sjukhuset byggdes. Jag är inte kräsen alls egentligen, men jag kände bara att jag helst inte ville sova där, men när dom sa att detta rum var bland dom bästa, fick jag finna mej i detta.
 Det var bara att bädda och vinka hej då till Per och Tilda
 Det var täta kontroller av Saga, men jag vågade inte koppla av. Pga renoveringen av hela avdelningen var allt bara kaos. Detta gällde framförallt matningen märkte jag. Jag fick själv hålla reda på matningen hela tiden var 3:e timme.
 På morgonen när Per lämnat Tilda på dagis, var jag helt slut. Han tog Saga så jag kunde sova någon timme. Det var inte så lätt med en slagborr i rummet intill och ett evigt hammrande.
 När jag väl vaknade ville jag duscha för att försöka bli människa igen.
 Den stackars personalen for runt och försökte hitta en handduk. Men när dom efter 4 timmar inte hade hittat någon fick jag helt enkelt torka mej med papper.
 Det fanns bara en dusch på hela avd, den verkade inte städad det här århundrandet. Jag är inte rädd för spindlar alls, men i duschen fanns det en takventil med det största spindelnät jag sett och det hotade med att ramla ner när som helst. Så det kändes inte så fräscht när man väl var klar.
 Vi träffade kardiologen Bengt Bylund för första gången. Han tittade på Saga och kom väl inte fram till så mycket.
 Per åkte och hämtade Tilda och kom sen tillbaka. Då ville personalen att vi skulle flytta till andra delen av avd, då där var det lite lugnare och inte lika sjuka barn, då Saga var så infektionskänslig.
 Det var inte kul, men det kunde ju inte bli värre, men det kunde det..
 Dödstrött igen ville jag bara sova. Det nya rummet var jättelitet. En bäddsoffa som var i ännu sämre skick än den innan, och en TV som inte funkade. Var detta Sverige?
 Det bara brast för mej, jag ville bara hem, jag var helt slut.
 Per som skulle hem med Tilda ville knappt lämna mej.
 Nattpersonalen var bättre på den här sidan, mer ordning. Kunde slappna av lite mer och sov hyffsat mellan matningarna.
 Dagen därpå sa dom att vi skulle få åka hem samma dag. Saga skulle ha det bättre hemma, med tanke på infektionskänsligheten
 En kille kom och visade hur gastuberna funkade. Läkaren fixade en ailos(inhaleringsapparat) och en massa mediciner som Saga skulle ha i sonden.
 Tillslut kunde vi åka. Det kändes som vi inte kom iväg fort nog, samtidigt som man bara väntade på att bli stoppade.