Det blir vardag

Den text som jag skrivit hittills har varit tagen ur texten från en liten bok som jag skrev under just den tiden i Lund, så från nu och framåt ska jag försöka att återge ungefär hur det var. Därför blir tidsbegreppen lite luddiga. Hoppas att ni har överseende med detta!
  Med två barn att focusera på gick tiden mycket fortare. Det gick att skapa sej en vardag även i detta liv, nu var vi ju tvungna att äta, sova mm då vi hade Tilda att ta hänsyn till. Det blev väl inte den bästa mathållningen,
ganska mycket hämtmat beroende på mående och ork.
 Tilda spenderade tiden på lekterapin, en helt underbar oas i detta stora sjukhus. Personalen var helt fantastisk och gav Tilda all den uppmärksamhet som vi inte orkade ge henne just då.
 Per var mest nere på lekterapin då jag nästan fick panik när jag kom dit. Jag kände mej bara fel bland den hurtiga personalen och allt man kunde hitta på. Men Tilda älskade det och hon minns fortfarande lekterapin som något underbart.
 Jag fick mer och mer kontakt med Saga, i och med alla slangar och drän kunde jag inte hålla henne i famnen, men jag låg brevid henne i hennes stora sjukhussäng. Det enda stället jag kunde slappna av på så jag somnade alltid. Personalen lät mej sova så mycket jag behövde, dom jobbade runt oss. Inget var omöjligt.
  Det var framför allt en barnsköterska som hette Josefina, hon var nog från sydamerika och väldigt varm och vänlig. Hon fick mej att inse att Saga behövde lika mycket närhet som alla barn. Även jag märkte att hon slappnade av.
 Nu fick vi mer positiva besked vartefter dagarna gick. Hjärnan verkade ha klarat sej trots syrebristen vilket var en enorm lättnad.
 Man testade lungorna och dom läkte sakta men säkert, men dom märkte att hennes diafragma var helt förlamad så hon orkade inte andas med den muskeln. Vi fick reda på att det kunde vara ett medfött fel, men vi hoppades alla på att nerven till den muskeln blivit skadad när Ec-mon sattes dit.
 Nu i efterhand vet vi att det var så, jag tror att en stor del av högersidan blev påverkad då vänstersidan fick ett försprång, för nu är hon vänsterhänt.
 Tillslut kunde Ec-mon kopplas bort och man satte till någon elektrod som gav inpulser till diafragman för att få igång den igen. Sakta men säkert började även den att fungera.
 Nu kunde Saga vara lite mer "vaken" och en gång när jag ¨låg brevid henne vaknade jag av att hon försökte amma. Personalen upptäckte detta och sa att det borde varit omöjligt då hon fortfarande låg i respirator så även den reflexen funkade.
-Det är ett otroligt starkt barn ni har!