Lite om BIVA i Lund

 Tiden i Lund gick sakta men säkert framåt, Saga blev starkare och starkare och vi fick mer och mer positiva besked. Hon kopplades bort från fler och fler apparater och fick mindre medicin så hon kunde vara "vaken" längre och längre stunder. Respiratorn kopplades så att den bara följde Sagas egen andning som stöd.

Det som var frustrerande var att vi aldrig hört Saga gråta, med respiratorn inkopplad var hennes gråt helt ljudlöst, man såg bara att hon var ledsen så man försökte trösta så gott det gick.

 Under den här tiden på Biva lärde vi oss allt om IVA-vård, personalen ville att man skulle vara delaktig i så mycket vi bara kunde, och vartefter apparater kopplades bort dessto lättare blev det. Men bland det första vi fick lära oss var sondmatningen, personalen fanns ju där hela tiden,men man var ändå rädd för att man matade för fort. Med hjälp av en sondspruta som var kopplad via en slang i näsan och ner i magsäcken drog man först upp lite magsaft och testade det på ett lackmuspapper. Färgades pappret rosa låg slangen som den skulle i magen, om det inte hade färgats kunde ju slangen ha flyttat sej till tex lungan, det hade ju varit förödande om man då hade börjat pytsa i mat.
 Saga hatade verkligen sonden, den retade väl i både svalget och magen. Även om hon fortfarande var ganska mycket påverkad av alla mediciner försökte hon alltid bli av med allt vad slangar och kablar hette, särskilt sonden.
 Personalen var helt underbar och försökte få en att se barnet under alla slangarna, så tillslut mindes man inte hur hon såg ut utan dom, det kändes nästan som att hon var född med dem.
 Man insåg ju vilken tur vi hade att vi bor i just Sverige, iva-vården kostade ju multum varje dygn vi var där. Så man var ju tacksam att vi inte behövde betala något av detta själva.
 Bara Ronald Mcdonald rummet kostade ju 500:-/ dygn, även detta bekostades av landstinget i Östergötland.
  På BIVA var man mån om hela familjen, så fort Tilda kom upp dit fick även hon någon uppgift för att inte hon skulle känna sej bortglömd eller osedd. Hon som bara haft kontakt med sjukvård en gång i sitt liv tyckte ju som alla andra att det var lite skrämmande, men dom uppmuntrade henne att fråga om apparater och slangar. Så nästa gång något larmade tittade hon bara på displayen och kunde tala om för personalen vad det handlade om just då.
 När Saga skulle sova eller sökte trygghet skulle hon inte ha en nalle att hålla i, nej hon höll i sina elektrodkablar. Personalen sa att hon var ett riktigt sjukhusbarn.