Den svåra upptäckten

 Jaha då låg man där med 1000 frågor och funderingar i huvudet. Jag insåg ju att det måste varit något väldigt fel.
 Arbetet med mej fortsatte, men det var hemskt utan ett barn att koncentrera sej på. Man kände ju allt så mycket mer, moderkakan som skulle ut och att bli sydd som man knappt känner i vanliga fall gjorde nu lika ont som själva förlossningen då man grät oavbrutet.
 Efter en evighet kom så P tillbaka ensam. Du hade blivit rosig och fin igen med hjälp av syrgasen. Nu skulle du bara ligga på barnavd över natten för att pigga på dej. Över natten, jag ville ju ha dej nu!
 P gick ner till barn igen och jag ville inget annat än att få följa med ner. Personalen på förlossningen försökte göra allt för att jag skulle ha det bra, men dom ville att jag skulle vara kvar i sängen så länge som möjligt, jag ville bara gå därifrån. Tillslut fick jag i alla fall gå upp och duscha, när detta var klart kom personalen från barn upp för att informera mej om läget. Uttrycket i deras och P:s ansikte gjorde att jag tog mej på ostadiga ben till sängen.
 Nu hade fler undersökningar gjorts och man insåg att du inte syresatte dej själv överhuvudtaget.
-Ni måste vara beredda på att byta sjukhus. Hon kommer behöva opereras.
 Den enda tanken var Linköping där dom är duktiga på hjärt och lungproblem så det kändes inte så alarmerande.
-Vi har ordnat en transport till Lund.
 Lund, hon hade lika gärna kunnat sagt ¨någon annan planet, så avlägset kändes det, och så lite visste vi om barnhjärtsjukvården i Sverige.
 Personalen försvann ner till barn igen för att göra mera undersökningar.
 Jaha vårat barn hade gått från helt frisk till lite rosslig till dödssjuk på bara en liten stund. Det hela var så svårt att ta in. Men nu fick jag panik, jag måste till mitt barn.
 Egentligen måste man kissa innan man får lämna avdelningen, men den här gången gjorde de ett undantag. Med ostadiga ben följde jag med P och en sköterska ner till barn.
 In på undersökningsrummet där låg du med fullt av elektroder fästade på kroppen. Våra blickar möttes och jag tog din lilla varma mjuka hand, jag kunde äntligen slappna av men det gjorde hela kroppen så jag höll på att rasa ihop. En rullstol fixades snabbt fram som jag kunde landa i.
 Det skulle göras mera ingående undersökningar och vi blev tillbaka skickade till förlossningen med alla tankar och funderingar. Vad skulle du behöva gå igenom för trauma för att ens få ett liv.