-Hon är svårt sjuk och detta är väldigt krävande för er, hon behöver er men det är ni som ska orka i längden.
Vi fick ett nytt läkarsamtal i det lilla samtalsrummet, jag minns tyvärr inte vem vi pratade med. Han berättade om Sagas hjärtfel som egentligen var två, dels hade hon ett hål mellan kammrarna som gjorde att syresatt blod blandades med syrefattigt, därför syresatte hon sej så dåligt. Dels fattades hennes ena klaff helt vilket gjorde att blodet på den sidan hjärtat for lite hur som helst, ibland flod och ibland ebb. Hjärtfelet kallades klafflöst fallot, och var ganska vanligt med bara ett av felen i taget, Saga som hade båda + dom stora lungproblemmen som hon led mest av just nu gjorde att läkaren sa:
-Det är väldigt sällan som vi har ett så sjukt barn som Saga, vi vet inte om vi klarar av henne. Det finns sjukhus som kan hennes lungproblem bättre, men hon kan inte flyttas just nu så vi får göra så gott vi kan. Sen har vi ju syrebristen att ta hänsyn till, hon kan ha fått grava hjärnskador, men vi har henne hela tiden under bevakning så det får bli en senare fråga.
Jaha det var inga roliga besked. I och med att vi bara fått dödsbud i stort sett, vågade vi inte knyta an till henne som man borde. Vi vågade inte ta in henne på riktigt för att sen förlora henne på riktigt.
På fredagkvällen tog vi oss ner till centrum med taxi eftersom det var mörkt och vi hittade ingenstans. Vi passade på att ta en pizza på stan då vi inte ätit något i stort sett. Vi kände oss väldigt malplacerade, bland fredagsfirande studenter, men pizzan gick åt för vi var utsvultna. Vi handlade det vi verkligen behövde och tog så återigen en taxi tillbaka.
Vi insåg att vi inte kunde fortsätta med detta liv ekonomiskt, så dagen därpå-lördagen gick vi ner till stan, inte så långt ändå. Vi gick runt i saluhallén och handlade på konsum. När vi var klara där ringer Pers mobil, vi blir skräckslagna då vi är helt säkra på att dom ringer från BIVA, men det var Pers morbror som vill höra hur det är med oss.
Jag slappnar återigen av och känner tröttheten komma. Kroppen som varit helt avstängd sen förlossningen börjar göra sej påmind. Ut från affären med 2 stora kassar. Per vill till systemet innan dom stänger, där står jag med kassarna utanför systemet, med hormonerna sprutande och med tårarna rinnande och känner mej svimfärdig i en stad där jag är helt lost. Jag vet inte riktigt åt vilket håll sjukhuset ligger.
En kvinna med ett barn i Tildas ålder, drar sitt barn intill sej medan hon går förbi, detta gör att jag gråter ännu mer. Äntligen kommer Per och han får fixa fram en taxi då jag knappt kan röra mej.
Fram till sen lör/sön är jag väldigt osäker på om jag ska våga ta mej an Saga, men när jag ligger i sängen blir rummet plötsligt ljusare. Jag minns än idag "ljuset" som verkade komma från ventilen i taket och känslan av att allt kommer att bli bra, samma känsla som jag fick vid bilolyckan, och när Tilda som 2-åring höll på att springa ut framför en långtradare hemma och när min pappa låg på hjärt-IVA och inte ens läkarna trodde på någon bättring. ¨Då måste det ju stämma.
Jag väckte Per för att berätta, han mummlade i sömnen något om att det är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar