Det har snart gått tre år sen det hela började, så vi måste nog ta det från början!
Tänk om jag hade vetat det jag vet idag, då för tre år sen då du fortfarande låg i magen och var ett vanligt helt friskt barn.
Du är född en torsdag,den 22 jan 2009, på tisdagen två dagar innan gjordes ett ultraljud, eftersom jag gått över tiden även denna gång. Allt såg bra ut, inget konstigt alls. Du hade inte vuxit riktigt som du skulle, men det var inget alarmerande med det. Så var det dags för igångsättning, vi lämnade Tilda och vår hund Basse till Pers mamma, P skulle ju komma och hämta T när allt var klart.
Jag har alltid blivit igångsatt med dropp då mina egna värkar aldrig har kommit igång som dom ska, så nu blev förloppet ganska snabbt.
Vid T förlossning hade jag folk omkring mej hela tidén, den här gången var vi mest ensamma hela tiden. Då gjorde lustgasen att jag tyckte allt var roligt och det blev så positivt, nu fick jag en snetändning som gjorde att jag helst ville åka därifrån när det blev jobbigt, Tillslut var det dags för själva förlossningen, men då fastnade du precis där det gör som ondast och där blev det stop. Hela rummet fylldes med personal då din puls gått ner. Man började förbereda för sugklockan,-aldrig var min enda tanke då min mamma förlösts på detta sätt och varnat mej för detta.Så med alla krafter tog jag i och med ett litet ploff kom du ut, grå, rosslig och trött. Våra blickar möttes en sekund innan ditt lilla huvud sänktes av trötthet.
Barnläkaren lät oss få några sekunder innan P klippte navelsträngen, i samma sekund som detta gjordes blev du blå och slapp. Med skakande händer lämnade jag över dej till barnläkaren som rusade ut med P i släptåg.
Jag låg och tittade mot dörren, bara väntade på att dom skulle komma tillbaka med dej så vi kunde lära känna varann på det mest naturliga sättet. Men du kom aldrig tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar