Så gav vi oss iväg hemåt, men innan skulle vi bara hämta Tilda på dagis.
Det var ju första gången Saga åkte vanlig bil och hon blev lite åksjuk. När vi väl hämtat Tilda var det inte långt hem, men Saga började bli kräkig och i och med det lite blåmelerad.
Tyvärr var syrgastuberna slut på sjukhuset, vi skulle få våra morgonen därpå med en budbil. Vi förbannade oss själva just då att vi åkte hem trots detta. Men läkaren hade ju tyckt att det var ok.
Per körde upp till huset för att folk inte skulle se oss.
Väl inne fick Saga inhallera Ventoline, det gjorde att hon andades lite snabbare men vi tyckte inte att hon återhämtade sej tillräckligt fort. Efter att ha ringt efter ambulans ställde vi in oss på att få vänta ett bra tag, då vi bor så långt ut. Men det passerade en ambulans på 210:an på väg från Linköping till valdemarsvik precis när vi ringde, så dom var hos oss på några min.
När dom väl kom hade Saga återfått färgen och hon mådde skapligt.
Vi hade gjort helt rätt, så efter en kontroll av syresättningen tyckte dom att hon var så skaplig att vi kunde få fortsätta att vara hemma.
Det var skönt att vara hemma, men väldigt oroligt. Det gick i ett med mat, kräkning, inhallationer och mediciner dygnet runt.
Dagen därpå kom så budbilen med tre gastuber. Lite senare kom även personal från LAH. Sjuksköterskan Carolina och en kvinnlig läkare (som jag just nu glömt namnet på).
Dom vägde och lärde känna Saga.
Dagarna gick med allt vad det innebar. Fullt upp hela tiden.
Basse kom hem, han nosade över Saga och så var det bra med det.
På tísdagen 3/3-09 var det kontroll hos Bengt Bylund i Norrköping, då träffade vi även sjuksköterskan Margareta. Margareta och Carolina har följt oss hela tiden.
Vi fick göra en lungröntgen, då tyckte han att ena lungan såg konstig ut, så vi blev inlagda för observation på barnavd i Norrköping.
Det kröp i kroppen av att vara inlagda igen, men barnavd var bra. Vi blev utskrivna efter den natten, då lungan inte ändrats.
Så kunde vi vara hemma en tid igen.
Tilda var genom förkyld efter en tid på dagis. Per och jag kände också att något grodde i kroppen, vi var livrädda.
Saga blev tröttare, mer kräkig och svår att hålla hull och syret, så tillslut den 12/3, exakt en vecka efter att vi legat på sjukhus var det dags igen. Om vi bara vetat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar