Komplikationer

Tony tar min väska, och vi tar oss upp till BIVA som ligger på 4:e vån. Avd är låst och endast för närmast anhöriga så Tony får lite undrande blickar då han är lite mörkhyad.
-Är du anhörig?
-Nej jag är taxikillen.
 Just då var det en så dråplig replik, vi tackar honom för all hjälp och han åker vidare till en kompis i Malmö.
Klockan är 4 när vi landar i varsinn fotölj i dagrummet på barn-IVA. Trötta men "glada" att vara där. Vi får saft att dricka, men vill bara se vår dotter.
 När vi kommer till Sagas sal kommer överläkare Per Westin och hälsar på oss, vi var så inställda på att han skulle berätta om Saga så vi kommer  helt av oss.
-Jaså så ni bor i Skärkind?
-Jajo det gör vi.
-Jag växte upp i grannhuset, jag tyckte det var lite festligt.
 Dom kunde inte ge oss så mycket besked just då eftersom hon just kommit, men 6 olika personal jobbade med henne samtidigt, ingen sa något till varann alla visste vad dom skulle göra. Vi kunde slappna av allt, hade vi frågor kunde vi få svar på dom på ett sätt så vi förstod. Väldigt skönt, men Saga hade ju inte blivit bättre.
 Vi var kvar till kl 6, då var det någorlunda stabilt, vi var så trötta så det fanns ingen återvändo. Vi hade varit vakna 24 timmar.
 Vi fick ta in på ett patienthotell för att få sova några timmar. Underbart, det blev 1½ time och det kändes som en hel natt. Men sorgen blev större när man verkligen hade intalat sej själv att detta är en mardröm, och att det skulle kännas bättre när man vaknade. Men det gjorde det inte!
 På hotellet hade dom ordnat frukost som väntade på oss. I vanliga fall hade det nog varit en god frukost, men inte nu. Det mesta förblev orört. Vi ville upp till Saga så fort som möjligt, så vi hämtade våra saker då vi skulle vidare till Ronald McDonald huset där vi fått ett rum.
 Upp till BIVA, vi visste väl inte vad vi skulle få se när vi kom runt hörnet vid Sagas sal.
 Personal springer, rummet är fullt med folk, det kommer mer apparater, fullt med slangar. Ingen sa något men vi förstod att det inte såg så bra ut.
 Per och jag bröt ihop, en kvinna ledde in oss i ett rum i närheten och lämnade oss där. Mest för att vi skúlle slippa se.
 Att sitta helt maktlös i ett litet rum när man vet att i rummet intill kämpar dom för Sagas liv var nog det värsta jag varit med om.
 Kvinnan kom tillbaka, men hon kunde inte ge oss några besked överhuvudtaget. Personalen ville att vi skulle fortsätta till Ronald och komma tillbaka lite senare.
 Det var svårt att lämna Saga, men det fanns inget vi kunde göra.
Det var jättefint på Ronald, det var platsbrist så vi fick deras största rum-Tigern som bara lånades ut i nödfall. Äntligen kunde vi krascha på sängen, återigen bröt vi ihop.
  Vi ringde till IVA efter någon timme och då var det någorlunda stabilt, men dom ville att vi skulle vänta några timmar till innan vi kom upp.
 Man hann titta på huset lite mer och nu ville vi bara ha ner Tilda ännu mer.
 Vi ringde åter till IVA och nu tyckte dom att vi kunde komma upp.
 På darrande ben kom vi upp på IVA, återigen kaos på Sagas sal. Återigen det hemska lilla samtalsrummet.
 En sköterska kom in och försökte få oss att dricka något, tillslut undrade hon om det var något annat vi ville ha?
-Ja, en frisk dotter svarade Per.
 Då lämnade hon tyst rummet och kom inte tillbaka mer.
 Tillslut fixade vi inte att sitta kvar i rummet längre utan gick ut i korridoren. Vi stod och tittade in genóm fönstret till Sagas sal. Alla apparater och slangar.
 En kvinnlig läkare kom ut och pratade med oss. Hon hette Valeria, hon försökte så enkelt som möjligt att förklara för oss vad som hänt.
 Båda lungorna hade kollapsat och dom hade nära gett upp på henne. Dom fick inte in någon luft i lungorna. Tillslut hade dom kopplat henne till en lungmaskin som syresatte blodet-Ec-mo. Nu skulle lungorna stå uppspända med ett visst tryck, tills dom funkade igen. Det var bara ren tur att detta hände just när Valeria jobbade då hon var lite specialiserad på just lungproblem.
 Men nu visste dom ju inte hur hjärnan hade klarat sej, i och med syrebristen, så hon var även uppkopplad på EEG.
 Vi fick gå in och titta på Saga, hon var djupt nedsövd. Det var inte många mm som var bar hud på henne. I pannan hade hon en stor "tejp" -EEG,respirator och sondslang i näsan, elektroder på bröstet, armar, ben. Ec-mon var fästad i halsen på höger sida. Dränslangar på var sida bröstkorgen men blodblandad vätska till en behållare på golvet, kateter, mm.

 Personalen peppade oss att ta i Saga, vi var livrädda, alltid var det någon apparat som larmade. Men vi tog henne i handen och den var varm och god, även om hon såg mer ut som en docka än ett levande barn.