Lite om Ronald Mcdonald-huset

 Denna oas i utkanten av sjukhusområdet, gränsande mot en liten vacker park med damm.
När man lever så mycket sjukhusliv är det skönt med ett hus som inte påminner ett dugg om sjukhus.
 Vi visste inget om detta hus innan, hade bara sett insamlingsbössorna vid kassorna till McDonalds restaurangerna, så man hade väl en bild av vad det skulle handla om.
 Men man blev glatt överraskad att inget påminde om McD i sej, man såg knappt ens det ökända M:et någonstans.
 Istället var det så himla välordnat och genomtänkt, vi har alltid bott på nedervåningen, så vi har ingen erfarenhet av något annat.

 Alla rummen är döpta efter djur namn tex tigern, lejonet, sälen, elefanten, flodhästen mfl, och utanför varje rum sitter det en träskylt med djuret målat på. Det gör det enkelt för till och med dom yngsta att hitta till just sitt rum. Djurnamnen går igen i allt tänkande, tvättstugan med 4 stora tvättmaskiner där det bara var att gå dit och sätta igång en maskin, bara man märkte maskinen med "sitt djurs" magnet, köket där man har ½ kylskåp och några lådor i frysen är märkta efter rums djuret. Så även om man lånar dataspel eller filmer, det var bara att skriva upp sitt djur i pärmen.

 Köket är som tre kök i ett med tre spisar, tre diskmaskiner och tre vaskar, detta gör att det aldrig var kö för att laga mat. Köket blev en naturlig samlingsplats. Ville man prata med någon var det bara att gå dit. Det fanns ett blått kök på neder våningen och ett
grönt kök på övervåningen.

 Ett stort lekrum för dom lite mindre barnen gränsade mot köket, perfekt medans man lagade mat.

 Ett datarum med fyra datorer, ett tv-spelsrum, ett rum med pingisbord och lite andra spel, två TV-rum per våningsplan. Och så ett stort matrum per våningsplan, med tre till fyra stora bord där man oftast åt familj för familj.
 Varje våningsplan var stort och luftigt och i och med att det bodde så mycket barn i huset kunde dom röra sej väldigt fritt, långa korridorer som gjorda att springa av sej i.
 Längst in på bottenvåningen fanns två isoleringsrum med egen ingång, dit kunde inskrivna sjuka patienter bo med sina familjer utan att riskera att smittas av alla andra i huset.
 Den isländska familjen som nästan bodde i sex mån i detta hus, bodde i ett av rummen, detta gjorde att familjen alltid kunde vara tillsammans. Man märkte hur mycket detta betydde för tillfrisknandet.
 Rummen bestod av en stor dubbelsäng och en enkel säng, två nattduksbord, ett skrivbord med stol, då vi hade det största rummet ingick även två fotöljer och ett bord.Alla rum hade varsitt stort badrum med dusch. Till det en liten hall med ett antal garderober, så det kändes som ett litet hem, man hade allt man behövde. Alla rum på nedervåningen hade fransk balkong, så man kunde öppna en dörr och få lite luft utan att behöva ta sej ut genom hela huset. Om man ville kunde man ta ett kliv över räcket och kunde då gå rakt ut på gräsmattan.
 (På övervången fanns små balkonger, om jag minns rätt.)
 Man hade själv ansvar för städ, tvätt, matlagning mm, vardagsrutinerna var många gånger det som räddade en, så man tänkte på annat, för tänkte det gjorde man.
 Huset var alltid låst, alla hade varsinn nyckel så man kände sej väldigt trygg.

 Första vändan vi var nere var ju jan-feb, en ovanligt kall period, det enda positiva med att bo i huset just då var att det var varmt, det är det aldrig hemma inomhus på vintern, jag slapp ha ont i kroppen pga kylan.
 Rummen låg på en rad som ett c så alla rum gränsade mot köket och allrummen.
 Utanför sällskapsrummen låg en liten inhägnad utegård med stor sandlåda och lekstuga. På sommaren fanns grillar som man fick använda. Det fanns även cyklar man kunde låna gratis mot att man skrev upp sej i pärmen. Som sagt väldigt bra genomtänkt.